Du tar upp en del intressanta aspekter under ämnet "Kompetensnivå för sjuksköterska i ambulans" och jag tänkte ge Dig lite "breddande" argument.

Specialistutbildningen är efterlängtad, men att annan utbildning inte skulle krävas tycker jag nog är att undervärdera ett sådant avancerat specialistområde som ambulanssjukvård är. Själv är jag helt övertygad om att anestesiutbildningen kompletterad med specialistutbildningen i ambulans är bästa grund för att arbeta med avancerad prehospital akutsjukvård, men detta förutsätter naturligtvis en organisation med speciella akutenheter. I organisationer som vill fortsätta med att "alla gör allt" tror jag denna bakgrund är resursslöseri.

Det som oroar mig mest kring specialistutbildningen för ambulanssjukvård är att vi saknar kompetenta högskolelärare. Inom läkare- sjuksköterske- och vårdlärarekåren utropar idag den ene efter den andre sig som expert i ambulansfrågor. Många gånger stannar deras prehospitala kunskap vid att de vet att ambulanserna har blå lampor på taket. Detta är kanske det främsta hotet mot en förbättrad ambulanssjukvård? Eller är det kanske gynnande att människor med annan bakgrund eller annat synsätt engagerar sig i verksamheten?

Du har helt rätt att det finns ingen undersökning som direkt visar på att rotationstjänst skulle förbättra omhändertagandet, men det finns heller ingen som säger att det inte skulle göra det. Följaktligen är vi därför utlämnade till främst tyckande.

Däremot vet vi båda att chansen för att utföra avancerade medicinska åtgärder och behandlingar är mycket begränsade för den enskilde i nästan alla av våra befintliga ambulansorganisationer. Titta bara på Din egen statistik; Hur ofta defibrillerade, intuberade och gav Du läkemedel förra året? Jag själv gjorde det endast några få gånger per år när jag arbetade som ambulanssjukvårdare. För mig är utbildning som att ta körkort. Det säger inget om att jag kan köra, bara att jag har fått behörigheten att få lära mig att köra. Om sedan körtillfällen inskränker sig till några stycken per år, blir jag nog aldrig en bra förare.

Det skulle glädja mig om samtliga ambulansorganisationer satsade på "rätt" sjuksköterskor vid rekrytering, men jag tror inte att så är fallet. I vissa organisationer är legitimation och god fysik uppenbarligen tillräckligt. Det kommer också en hel del signaler om att man använder fystesterna både för att kontrollera att vederbörande klarar av jobbet och för att helt enkelt stoppa vederbörande från att få det. Tyvärr är nog många av fys- och övriga tester ett brandmanna-arv som kommer att ta lång tid att bli av med. Däremot att testa att man klarar av att bära bår är naturligtvis centralt och självklart.

Byta ut eller avskeda kompetenta ambulanssjukvårdare ser jag närmast som kriminellt. Samtidigt som det är lika kriminellt att låta inkompetenta ambulanssjukvårdare fortsätta att delta vid akuta uppdrag. Därför måste organisationerna snarast ändras så att patientens vårdbehov styr valet av kompetens och fordonsstorlek. Rent konkret kan detta nog endast uppnås genom införande av differentierad organisation, komplettering med legitimerad kompetens och integrering med övrig akut- och/eller sjukvård. Det finns en hel del modeller på hur organisationsförändringar kan genomföras utan att någon får sparken, men där det däremot krävs förändrade arbetsuppgifter för en del.

Ambulanssjukvårdare som på ett eller annat sätt skulle få "betald" utbildning till sjuksköterska ser jag som synnerligen osmakligt. Efter mina egna, snart fyra års frivilliga studier med studielån och gymnasiekomplettering kan jag av rättviseskäl (ej avundsjuka) inte förstå att sådana förslag kan väckas. Däremot tycker jag att arbetsgivarna naturligtvis skall stimulera sin personal med t ex tjänstledighet, arbete under lov och liknande för de som önskar vidareutbilda sig.

Ambulanschefen är först och främst en administratör, men är detta det mest optimala? I mina ögon skall chefen vara den som kan väldigt mycket - en ryggrad att luta på när så krävs. Både ur medicinsk- och ur arbetsrättslig synpunkt. När då ambulanschefen snart har lägst medicinska kompetens i organisationen, blir det en paradoxsituation som är destruktiv för alla parter. Allt för många ambulanschefer (och övriga chefer i sjukvården) är nästan uteslutande rekryterade på att de har många tjänsteår och/eller fackliga meriter.

Jag vill absolut inte påstå att bara för man är sjuksköterska är man lämplig att bli chef. Däremot kan jag - eftersom jag själv arbetat som ambulansförman - idag säga att om jag tidigare vetat vad jag vet idag, skulle jag aldrig, med min då ringa utbildning, tagit på mig uppdraget att vara förman. En bra chef kan man bara bli genom dels utbildning och erfarenhet, dels genom ett mycket hårt arbete för att skaffa sig förtroende och dels medfödda ledareegenskaper. Ingen av dessa komponenter kan någonsin ersätta varandra om man strävar efter en bra chef.

Visst tar det tid att ändra stora organisationer. Det är väl som att vända en oljetanker, men problemet är att i vissa organisationer står det still, medan i andra organisationer av precis samma storlek, går arbetet både snabbt och effektivt. Jag hoppas också att alla verkligen vill jobba på och försöka förändra, men jag är inte alls så övertygad om detta är fallet. Sen måste vi också ställa oss frågorna; Vad är det för förändringar vi måste genomföra och vilka förändringar är det vi önskar oss? Och sist men inte minst, vilka förändringar vill vi göra allt för att stoppa?

Bästa hälsningar

1. IVA-utbildningen borde vara bästa komplement
   Mats Ekberg svarar 97/10/05 på Kenneth Karlssons inlägg 97/09/20
2. Kvalité är viktigare än kvantitet
   Kenneth Karlsson svarar 97/10/13 på Mats Ekbergs inlägg 97/10/05
3. Odifferentierad ambulanssjukvård
   Mats Ekberg svarar 97/10/21 på Kenneth Karlssons inlägg 97/10/13
4. Odifferentierat -medicinskt och ekonomiskt slöseri
   Kenneth Karlsson svarar 97/10/25 på Mats Ekbergs inlägg 97/10/21