Jag tycker att det känns som om det är dags att runda av vår debatt om kompetensnivåer. Det har varit mycket trevligt att diskutera med Dig och jag är helt övertygad om att vi arbetar med samma målsättning, nämligen bästa möjliga prehospitala akutsjukvård till så många som möjligt eller helst av allt till alla. Däremot är det uppenbart att vårt synsätt om medlen för att uppnå detta skiljer sig.

En punkt vill jag ge Dig helt rätt på. Jag har mycket lite erfarenhet av arbete på intensivvårdsavd. Den inskränker sig till några få veckors praktik, men även om den var kort hann jag ändå bilda mig en uppfattning om att iva-sköterskorna var mycket kunniga, men samtidigt var deras arbete långt ifrån så självständigt som an-sköterskans. Jag tyckte inte heller att det fanns så stora möjligheter att få erfarenhet i bl a narkos och upprätthålla fria luftvägar som det finns inom anestesin, men min ståndpunkt har framgått i tidigare insändare, så jag skall inte återupprepa mig mer. Däremot tycker jag att det räcker med specialistutbildning i prehospital akutsjukvård för att arbeta i vanliga ambulanser. Det är till spjutspetsenheter i den differentierade ambulanssjukvården som ytterligare kompetens (anestesi) krävs, enligt min uppfattning.

Jag kan inte låta bli att förtydliga lite om differentieringen. Redan som ambulanssjukvårdare grundlade jag min absoluta övertygelse om hur viktig differentieringen är. Av alla de ambulansuppdrag jag varit med om, är jag helt övertygad om att det hade räckt med bårtaxi i minst hälften av uppdragen. Vi körde transporter mellan sjukhus och sjukhem m m med en intensivvårdsutrustad ambulans eller än värre när vi körde hem människor från sjukhuset i en stor ambulans, bara för att de behövde ligga under transporten. Då tyckte jag det var ett vansinnigt slöseri med kompetens och fordonsresurser. Idag blir jag minst sagt lite mörkrädd när det diskuteras att vi skall ha specialistsjuksköterskor till denna typen av uppdrag. Jag tycker faktiskt att det är kriminellt att slösa pengar på det här sättet, när sjukvårdens ekonomi är starkt ansträngd. Jag kan inte heller tänka mig att patienterna uppskattar att bli hemkörda i en stor ambulans bara för att de opererat höften. Det kan faktiskt vara generande när grannarna och områdets barn samlas för att se vad som står på.

Jag kan tänka mig att det finns ett massivt motstånd mot differentieringen av rent fackliga (SKAF) skäl. Vi skall inte ha något A och B lag i ambulanssjukvården har jag hört många gånger, men jag ger mig inte ändå. Teamwork bygger på att man kompletterar varandra. Ett bra teamwork kan inte bygga på att alla skall kunna allt. Detta blir än tydligare ju mer avancerat och komplicerat uppdrag teamet har att hantera. Därför tror jag att oavsett hur stort motstånd det än finns, mot att anpassa ambulanssjukvården efter patientens behov, kommer det ändå att bli så av både medicinska och ekonomiska skäl. Men observera, ingen i teamet är mindre betydelsefull än den andre. Det är bara arbetsuppgifterna och ansvaret som skiljer sig.

Du har helt rätt att vi får se vems vision som kommer att slå in, men jag tror inte att det kommer att ta så lång tid som Du tror. I början av 90-talet ändrade jag min uppfattning om delegering till icke leg ambulanspersonal. Från att tidigare tyckt att detta var det absolut bästa för ambulanssjukvården, började jag mer och mer inse att det var en återvändsgränd. Idag vet vi att det är en återvändsgränd (åliggandelagen och nya delegeringsförfattningen) och troligtvis är författningen som möjliggör delegering inom ambulanssjukvården borta så fort som möjligt. Jag säger inte detta för att antyda att min vision skulle slå in igen, utan för att peka på hur fort utvecklingen inom ambulanssjukvården går. Både med och mot vår vilja.

Bästa hälsningar