Nära familjemedlemmar till personer som drabbas av hjärtstopp får mindre posttraumatisk stress om de får vara med när ambulanspersonal gör hjärt-lungräddning, enligt en ny fransk studie i New England Journal of Medicine.

– Det är en spännande studie med ett intressant nytänkande. I Sverige tycker jag att vi har ett bra omhändertagande av anhöriga i de här situationerna. Men resultatet i studien innebär att vi troligen i större utsträckning än i dag skulle låta anhöriga vara med vid själva upplivningsförsöken, säger Leif Svensson, professor och överläkare vid Södersjukhuset i Stockholm och ordförande i svenska HLR-rådet.

I studien har forskare lottat 15 olika ambulansenheter i Frankrike till att antingen aktivt erbjuda anhöriga att bevittna hjärt-lungräddningen (interventionsgrupp) eller att inte rutinmässigt göra detta (kontrollgrupp).

Totalt ingick 570 fall av hjärtstopp i hemmet i studien och en nära familjemedlem till varje patient inkluderades i studien. Bland de anhöriga som fick aktiv inbjudan att bevittna räddningsförsöket var det 79 procent som valde att göra detta, jämfört med 43 procent i kontrollgruppen.

När familjemedlemmarna intervjuades av en psykolog 90 dagar efter händelsen var det 27 procent i interventionsgruppen som visade symtom på posttraumatisk stress, jämfört med 37 procent i kontrollgruppen. Räknat på anhöriga som verkligen bevittnade livräddningen eller inte gjorde detta var motsvarande siffror 27 respektive 41 procent.

Vidare uppvisade anhöriga som bevittnade räddningsförsöket mindre symtom på oro och ängslan, jämfört med dem som inte bevittnade. Resultaten visar också att närvaro av anhöriga inte påverkade den livräddande insatsen eller ledde till några känslomässiga problem hos vårdpersonalen.

Andelen patienter som överlevde, totalt sett 4 procent, skiljde sig inte mellan de bägge grupperna.

Inom svensk ambulanssjukvård finns inga rutiner om att anhöriga ska uppmanas att vara med vid hjärt-lungräddning. Snarare tror Leif Svensson att det kan finnas ett motstånd bland räddningspersonal att ha med anhöriga.

– Det kan handla om att man är rädd för att göra onödiga och oetiska insatser för den anhörigas skull men som inte gagnar patienten. Men den här studien visar att vi bör fundera över hur vi gör i dessa situationer, säger Leif Svensson.

– Samtidigt finns det en del frågetecken, till exempel om detta även gäller när den anhöriga är ett barn eller vid återupplivning på sjukhus. Studien är också ganska liten och resultaten bör bekräftas i andra större studier innan vi ändra några riktlinjer i Sverige, säger han.

Enligt forskarna bakom studien kan det finnas flera skäl till att anhöriga mår mindre dåligt om de får vara med vid upplivningsförsök, som att de får ett tydligare sista farväl till patienten och att de förstår att alla insatser gjordes för att rädda livet på deras familjemedlem.

Läs abstract till studien:
•Patricia Jabre med flera. Family Presence during Cardiopulmonary Resuscitation. New England Journal of Medicine 2013; 368:1008–1018.

Källa: Dagens Medicin Carl-Magnus Hake
carl-magnus.hake@dagensmedicin.se