Hej Sten...
Ja idag är jag inte så upprörd ;-) Idag är jag förvånad.
Förvånad över att Du skriver: "Det var intressant med ett
svar från verkligheten". Vad är dom andra svaren?
"Med ett bekräftande av "dubbelarbetet".
Detta kan väl ändå inte vara "något nytt" utan är ett välkänt fenomen
som borde vara bekräftat långt tidigare. Många jag känner som jobbar inom
kommun och landsting har någon form av extraknäck, säljer dom inte smink,
så är dom "fritidsbönder", taxiförare eller jobbar "extra" inom vården på
någon annan institution. Detta naturligvis pga att: dels så är det oftast
deltid så personalen är "tvingade" att tjäna lite extra och dels är
det "lätt" att extraknäcka när man som en del yrkesgrupper kan arbeta
två dygn i sträck inkl jour och om man har tur, gå hem utvilad och ha
3-4 dygn ledig tid framför sig.
Sedan har Du dom som bedriver annat arbete och har kommun och landsting
som "extraknäck".
"Dagens arbetslagstiftning medger ej extraknäck utan ordinarie arbetsgivares
medgivande". Påståendet som sådant är inte så förvånande utan mer att Du
påstår detta, och sedan när jag vill fördjupa mig i frågan svarar Du att
"Du inte har svaren". (Denna min förvåning grundar sig på att jag hade
fått för mig, utan att för den skull påstå att har någon större grund för
det antagandet, att Du hade någon högre personaladministrativ befattning,
personalchef på ett sjukhus eller liknande) Och att Du var som klippt och
skuren att ha svaren på detta. Men tänk "va fel man kan ha". :-)
Att Du sedan hänvisar till "min ombudsman" gör mig lite villrådig. Ombudsman,
vart får man tag i en sådan? Jag till och med upplever rådet, naturligtvis
menar Du inte så, som lite "mästrande".
"Jag försöker bara lämna ett litet bidrag för bästa möjliga omhändertagande
av patienten ute i den akuta verkligheten", skriver Du vidare.
Visst, det vill vi väl alla, men inte når vi väl det målet genom att återgå
till den tiden när arbetsgivaren bestämde vad personalen fick göra på sin
fritid eller att vi skall återgå till den tiden när personalen inte fick
lämna sin arbetsplats (sjukhusområdet) utan översköterskan eller
sysslomannens tillstånd?
Slutligen: Ang bidrag till som Du säger "bästa möjliga omhändertagande
av patienten ute i den akuta verkligheten".
Det som kommer bort i debatten om sjuksköterskor, läkare, ambulanssjukvårdares
vara eller inte vara, anser jag, och som är ibland det viktigaste av allt,
och bör lyftas fram, är den PERSONLIGA LäMPLIGHETEN. Det har ingen som
helst betydelse vilken formell titel eller arbetsuppgift Du har om jag som
patient upplever osäkerhet, "hispighet" och beslutsvånda av dom som tar
hand om mig.
Jag vet i stort sett ingenting om ambulanssjukvård, men jag vet att om JAG
tex sitter fastklämd i en bil eller blir akut sjuk så struntar jag
fullständigt i: Vilken slags ambulans som kommer, om den är privat eller
i landstigsregi, om den kommer från sjukhuset, brandstationen eller Falck´s
garage. Jag struntar i om det ambulansjukvårdare, brandmän eller sjuksköterskor
i ambulansen eller om brandstyrkan som klipper loss mig är deltid eller inte.
Det jag vill ha är: Ja naturligtvis ett proffsigt omhändertagande utifrån
den utbildning personalen har. Naturligtvis, får man anta, att ju bättre
utbildning personalen har, desto bättre omhändertagande, men jag vill ha
motiverad personal som inte har något annat för ögonen än att hjälpa just
MIG i den situation jag befinner mig i.
Jag vill inte ha: Personal som "pratar sport" under omhändertagandet. Jag
vill inte ha personal som behandlar mig som ett "kolli", utan pratar TILL
mig och inte OM mig. Jag vill att personalen talar om för mig vad som hela
tiden sker och inte "monotont" tar hand om mig. Jag vill ha någon som
sitter hos mig, pratar med mig, talar om vad han/hon heter, "håller mig i
handen" och bara "finns".
Att uppleva trygghet och välbefinnande genom att få ett förtroende och
känna tillit till räddningspersonalen tror jag är viktigt vid sjukdom
och olycksfall, kanske lika viktigt som att det är just "den o den"
yrkesgruppen som kommer och hämtar mig.
Ingen skall för den skull tro annat än att jag har det störtsta
förtroende för de flesta som arbetar inom ambulans och räddningstjänst.
Men jag har upplevt "skräckupplevelser" som på ett relativt enkelt sätt,
så vitt jag kan bedömma, kanske kunde ha undvikits.
Med nattlig hälsning
Roger Larsson
