Hej Peter
Förstår inte vad i den så kallade panikåtgärden består i, det var ju vid SRAG:s och FLISA:s gemensamma årsmöten i november 97 som socialstyrelsen klart talade om att målet var att nuvarande system skulle bli tidsbegränsat, ännu ett halvår efter beskedet så har ju socialstyrelsen inte mäktat med att komma med en tidsplan, därför att förslaget måste ut på remiss till ett antal organisationer och departement. Man må tycka vad man vill om detta men så fungerar det i en demokrati. Att då påstå att landstingen reagerar i någon slag av panik är för mig främmande, se det istället som ett resultat av en myndighet som inte riktigt själv har vetat vad den egentligen vill. Jag är säker på att om man tittar på nyrekryteringar så har nog de flesta landstingen sedan några år tillbaka just sjuksköterske kompetens vid nyanställning som krav. Som bekant om jag nu får citera en flitig medarbetare i ambulansforum (webmastern) så tar det tid för stora organisationer att svänga, vissa tappar fart medans andra av olika andledningar får vind i seglen ganska omgående. Men det är ju inte det som är den stora kärnpunkten. Utan vad ska man göra med den stora grupp ambulanspersonal närmare bestämt 84% som inte är sjuksköterskor i dag men som utför samma behandlingar sedan flera år tillbaka som dom nyanställda sjuksköterskorna kommer att få göra den dan det blir legitimeringskrav, ska dom sägas upp? Nu när deras kunskaper inte längre kommer att räknas. Hur ska det gå till?? Ska dom först lära upp den nya personalen (sjuksköterskor) för att sedan lämna över sitt jobb??
Att då inse att det är ohållbart med en sådan personalpolitik och socialt ansvar från en skatte finasierad arbetsgivare är helt förståelig, självklart har arbetsgivaren ett socialt ansvar. Det är ju därför som arbetsgivaren (landstinget i Värmland) tar sitt ansvar. Redan i dag är det sjuksköterske brist vad kostar det skattebetalarna blir bristen mindre om man samtidigt ska ersätta nästan en hel yrkesgrupp?? är det samhällsekonomi?? Vad blir konsekvensen av att ytterligare personer går ut i en arbetslöshet som redan idag är betungande för samhällsekonomin? Se här en arbetsgivare som tar till vara på redan befintlig personals kompetens och låter dessa vidareutbilda sig för att kunna möta 2000 talet, det är framsynthet. Här får man ju tillbaka en specialist för just det svåra arbete som den prehospitala vården trots allt är.
Det förvånar mig lite att du med din ringa erfarenhet av ambulanssjukvården i Sverige, (du har väl inte varit verksam inom yrket mer än någon eller några månader) kategoriskt kan påstå att ambulansjukvårdarna är lata eller ointresserade av att vidare utbilda sig, för att de citat inte förstått behovet av att utbilda sig, för att det har varit för jobbigt eller för att det inte har lönat sig. Vad är det för inställning till dina arbetskamrater?
Eller är det i grunden en avundsjuka trots allt hos dig och dina sjuksköterske kollegor som ger sig uttryck i det missnöje att ambulanssjukvårdare som är verksamma ska kunna utbilda sig på arbetsgivarens bekostnad för att där igenom kunna behålla sina arbeten? Vad är det för egoistiskt tänkande när det ändå måste vara tredje mans bästa vi ska jobba för.
Varför ska han få men inte jag, det är ungefär som att se mina två barn bråka om vem som först ska få välja godis. Livet är inte rättvist har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det.
När det gäller din låga lön kontra studielån så visste du förutsättningarna när du påbörjade din utbildning det är ett val som du själv har gjort, det tycker jag du ska driva mot ditt fackförbund istället som tydligen inte har lyckats så bra i löneförhandlingarna.
Mats Ekberg