Debatten är oftast väldigt fixerad på "behandling". Du skriver: "Beroende på vilket tillstånd patienten är i och vilka delegeringar våra duktiga kollegor har så avgör vi i besättningen vem som skall köra tillbaka till akuten, - det viktigaste är ju att patienten får en optimal behandling, eller hur."

Att behandla är oftast jämförelsevis enkelt. Det är inte för att behandla vi i första hand skall ha sjuksköterskekompetens.

Det mest krävande är att bedöma och värdera vad bedömningen får för konsekvenser och besluta vilken åtgärd som skall eller inte skall utföras.

Detta är viktigt för helhetsbilden även om jag medger att betydelsen ofta inte är så väldigt stor vid korta transportavstånd.

Några exempel:

1. Patienten andas men kan möjligen vara på väg in i en andningsinsufficiens pga sjukdomen/skadan eller tillfört Morfin. Vid vilken tidpunkt skall behandlingen ändras? Hur?

2. Patienten har smärtor trots tillfört Morfin. Skall patienten ha mer Morfin? När? Vilken dos? Vilka för- och nackdelar finns med ena eller andra handlingssättet?

3. Patientens neurologiska status förändras under transporten. Vem upptäcker det tidigast? Skall det påverka den ursprungliga planeringen? Val av sjukhus? Ny kontakt med Akutmottagningen? Eller fortsätta den ursprungliga planen?

Listan på exempel kan göras mycket omnfattande.

Frågeställningen blir: Hur försvarar Du att sjuksköterskan inte finns hos patienten när sådana frågeställningar uppstår?

Men i flertalet uppdrag finns inte sådana intrikata frågeställningar och visst kan job-rotation tillämpas ibland då. Men "varannandagssystemet" är väl ändå en kvarleva från förr? Och knappast möjligt att försvara! Det krävs naturligtvis individuella bedömningar från fall till fall (när man har patient i bilen).

Kanske är det självklart hos Dej att sjuksköterskan finns hos patienten i de ovanstående exempel-fallen. Men det stämmer inte med vad Du har skrivit i så fall. Och jag uppfattar inte att det är självklart överallt i landet.

högsta medicinska kompetens beslutar