Min oro för det viktiga ambulansforumets vikande trovärdighet visade sig vara obefogad. De kommentarer jag hittills läst betonar trovärdighetens betydelse. Ett faktum som jag till fullo delar. Det finns inte någon anledning från min sida att ytterligare diskutera mål och medel vad gäller ledarens formuleringar. Jag är varken kompetent eller har lust att ta på mig någon granskande roll, utan hoppas att jag kan bidraga något till ambulanssjukvårdens utveckling.

Det begås säkert missgrepp inom olika verksamhetsfält i samhället. Men så länge de tillhör undantagen vill jag låta dem falla i glömska och i stället lyfta fram de goda exemplen.

Jag har i ett tidigare inlägg grovt sammanfattat de områden som jag bedömer att ambulanssjukvården måste behärska nämligen omhändertagande av patient(er), arbetsledning av sjukvårdsinsatsen och sjuktransporten av den drabbade till lämpligt sjukhus. I detta inlägg vill jag lyfta fram omhändertagande på skadeplats, för att i senare inlägg återkomma till arbetsledning och sjuktransport.

Omhändertagande (en novis spekulerar):
Att bedöma den skadade och ställa diagnosen kräver naturligtvis kunskaper och erfarenheter. Det övergripande målet för åtgärderna är att rädda liv. Delmålen vid omhändertagande på olycksplats ­ borde sammanfattas HJäRTAT SLå, KUNNA ANDAS, SLUTA BLöDA, LINDRA SMäRTA.

a) Hjärtat slå ­ genomföra hjärt-lungräddning ev. med hjälp av defibbrillator och medicinskt datastöd från akuten.
b) Kunna andas ­ säkerställa fria luftvägar (intubera), stödja med syrgas.
c) Sluta blöda ­ lägga förband och intaga högläge.
d) Lindra smärta ­ ge smärtstillande.
e) Förebygga chock med vätska och värme.

Kan någon kortfattat redovisa det medicinska minikravet för ambulanspersonal så att de med rimlig säkerhet kan genomföra åtgärderna a) till e). Jag skulle inte bli förvånad om jag glömt någon viktig åtgärd.

Något säger mig att en lämplig bemanning i en akutambulans för att på bästa sätt genomföra omhändertagande är tre personer. Dessa personer bör komplettera varandra och därmed inte ha samma utbildning. Jag tror att en "fältmässig" narkosutbildad manlig eller kvinnlig sjuksköterska skulle vara till god hjälp. Att minst en av de två övriga är utbildad undersköterska är säkert inte fel.

Jag upplever, att det är viktigt, att den kompetens som "långvägare utan examen" erhållet, kan tillvaratas. Alla som vill och orkar göra en insats behövs.

Utryckningsenheter inom räddningstjänst har enligt min mening ett gemensamt problem, nämligen personalens ålder. När man passerat 45-år börjar åldern ut sin rätt. De flesta behöver då komma ifrån den slitsamma utryckningstjänsten, några sådana möjligheter finns inte idag men det är en helt annan fråga.

Jag ser fram mot en mer fackmannamässig analys av omhändertagandet.

1. Amatör eller Proffs?
   Karl-Axel Wallman-C:son svarar 98/02/05 på Sten Ströms inlägg 98/02/04