(A/F) juni -97
Ärendet med de tre SOS-operatörerna som polisanmälts, utretts och nu åtalats för tjänstefel har belysts i Ambulansforum, s åväl bland insändarna som p å nyhetsplats.

I korta drag har SOS-operatörerna, efter varandra, tagit emot samtal med begäran om hjälp fr ån en närst ående till den senare avlidne, som uppgavs ha intagit sömnmedlet Propavan i kombination med alkohol. 'Patienten' skall per telefon mycket klart ha meddelat att han inte ville ha n ågon ambulans.

SOS-operatörerna har uppenbarligen mellan telefonsamtalen diskuterat ärendet inbördes och har vidare uppmanat uppringaren att kontakta sjukhuset. Enligt handlingarna har hon dock ej f ått n ågon hjälp därifr ån.

åklagaren synes i första hand bygga sitt åtal p å att jourhavande läkare p å Akutmottagningen i utredningen yttrat att SOS-operatörerna handlat 'fel'.

Vidare har det framg ått att SOS-operatörerna skulle ha brutit mot gällande instruktioner.

Ambulansärenden är ur entydig legal synpunkt 'sjukv ård'; s åledes även p å SOS-centralen. SOS Alarm AB bedriver denna sjukv ård p å entreprenad för sjukv årdshuvudmannens räkning. Sjukv årdshuvudmannen har möjlighet och bör även ha skyldighet att i avtal, instruktioner eller p å annat sätt precisera vilka krav han vill ställa p å denna verksamhet. Detta gäller SOS-centralen liksom all annan entreprenadverksamhet. SOS-centralen har ocks å en, främst politiskt tillsatt, lokalstyrelse, där s ådana krav skulle kunna formuleras. Denna styrelse har under flera år avst ått fr ån att knyta till sig medicinsk sakkunskap.

Sjukv årdshuvudmannen utfärdade aldrig n ågra s ådana instruktioner. Inte innan denna tragiska händelse. Och denna sjukv årdshuvudman var i gott sällskap. Instruktioner saknades i betydande omfattning i hela landet.

Däremot finns det internt inom SOS Alarm AB en 'Drifthandbok' som i vissa avseenden, och mycket övergripande, formulerar krav och riktlinjer.

Det finns en passus i denna som möjligen givit upphov till p åst åendena om brott mot instruktion. Det kompliceras dock av att ordet 'samr åd' är s åväl ett verb som ett substantiv. Avser formuleringen uppmaning att 'samr åda'? Eller beskriver den hur man formellt skall bete sig vid 'samr åd'?

Om det nu skulle vara en uppmaning, s å skall 'samr åd' ske 'i medicinskt tveksamma fall'. Hur avgör SOS-operatören vilka fall som är medicinskt tveksamma? De sn åriga reglerna som i vissa fall möjliggör tv ångsv ård kan omöjligt vara kända i detalj av SOS-operatörer. Patientens egen rätt att själv bestämma om sin behandling är däremot allmänt känd och accepterad. För den, som har begränsad bakgrundskunskap, är d å det aktuella fallet ingalunda 'medicinskt tveksamt'. Det är i stället kristallklart! Patienten avböjde ju själv att f å hjälp.

SOS-operatörer har i flertalet fall en mycket begränsad sjukv årdsutbildning. Likväl gör man i det allt överskuggande antalet fall ett mycket bra arbete.

Ambulanssjukv årdens resurser, i enlighet med politiska beslut, skulle inte räcka om alla, som ringer till SOS-centralen, fick ambulans. SOS-operatörerna m åste, och förutsätts, prioritera resurserna. De gör naturligtvis detta efter bästa förm åga och med omtanke om patienterna. Men ocks å, efter bästa förm åga, med omtanke om den egentlige kunden - sjukv årdshuvudmannen.

Problemen är väl kända av de initierade. Socialstyrelsen har nyligen utrett bl a kompetenskraven och klarlagt vilka förändringar som är nödvändiga.

Vi har ocks å funnit det nödvändigt att ta fram ett beslutsstödssystem för SOS-centraler. Detta är i dagarna under distribution.

'Medicinska experter', som med nödvändighet specialutbildats för uppgiften och som kan kontaktas bl a 'i medicinskt tveksamma fall' kommer att finnas i framtiden.
Dessa förändringar stämmer väl överens med SOS Alarms egna höga ambitioner till kvalitetsutveckling.
Men inget av detta fanns när den aktuella händelsen utspelade sig. Det som fanns var den egna begränsade medicinska kompetensen och avsaknaden av adekvata instruktioner fr ån sjukv årdshuvudmannen.

Om detta fall bedömts av en läkare, med det resultat bedömningen ledde till, är det rimligen ingen tvekan om att det varit fel. Men bedömt p å den kompetensniv å 'samhället' beslutat skall handlägga ambulansprioriteringar är svaret p å fr ågan 'rätt eller fel' inte alls självklart 'fel beg ånget'. Snarare i s å fall 'tragiskt och olyckligt, men fullt först åeligt'.

En läkare, som uttalar sig för rättssamhällets utredare förutsätts göra detta med stor noggrannhet och objektivitet. Det är kanske inte s å lätt för en läkare med begränsad erfarenhet att inse ovanst ående bakgrundsproblem. Men likväl m åste vi ställa oss fr ågan om de medicinska 'expertuttalandena' uppfyller de krav som ställs p å s ådana läkaruttalanden?

När vi besvarat den fr ågan, och begrundat det ovanst ående, kan vi återg å till huvudfr ågan: Vem borde sitta p å de anklagades bänk? Kan det möjligen vara fel att lägga skulden p å SOS-operatörerna? Även om det är bekvämast?

Ambulanssjukv årdarna som skickades till platsen konstaterade att personen är 'kliniskt död'. Vad betyder 'kliniskt död'? Hur konstaterar man s ådant tillst ånd i ambulanssjukv ården p å en kombinationsintoxikerad patient? Vilka åtgärder och behandlingar skall d å ambulanssjukv årdarna vidtaga? Ing år s ådan bedömning i ambulanssjukv årdares kompetensomr åde?

Bortsett fr ån den möjliga, och i s å fall mycket p åtagliga, orättvisan mot SOS-operatörerna är åklagarens initiativ mycket välkommet. Den svenska rättsapparaten har förhoppningsvis större möjligheter än den regionala tillsynsenheten att hitta lednings- och systemfel. Och d å kan den kommande rätteg ången änd å bidra till en positiv utveckling.

Karl-Axel Wallman-C:son
chefredaktör