Hälsningar/Peter Jonasson Sjuksköterskestudent Skaraborgs V årdhögskola, Skövde

"För n ågra dagar sedan angavs att Vägverket kommit fram till att vi årligen kan rädda 100 trafikskadade till livet, f å mindre sjuklighet och invaliditet genom att skaffa oss 14 helikoptrar med dygnetruntbemanning av läkare. Man grundar sina p åst åenden p å utländska erfarenheter.

Vid granskning av, i Värnamo Nyheter, föreliggande siffror framkommer följande: Utlänningar anger att 2/3-delar av alla trafikdödade dör ute p å olycksplatsen och att mellan 20-40 procent av alla dessa skulle kunna räddas om man behandlade dem korrekt och snabbt. Överfört p å v åra 600 trafikdödade innebär det att mellan 80 och 160 dör i onödan.

Man sl ås av det stora osäkerhetsintervallen. Är d å detta räknestycke h ållbart? F år man göra s ådana här hypotetiska beräkningar och kan Vägverkets slutsatser h ålla? Det anser jag inte av följande skäl:
- Vi har lägre frekvens trafikolyckor än alla andra länder i Europa. Vilka länders uppgifter har man tagit hänsyn till?
- Jag har varit anestesispecialist i 23 år och ambulansöverläkare i tio år och har själv upplevt hur sv åra olyckor har blivit ovanligare under denna tid. Bilbälte, säkrare bilar, tända lyktor, hjälmar, dyrare drivmedel samt att dagens unga pojkar numer ofta inte har körkort är n ågra väsentliga faktorer till minskningen.
- En stor del av de trafikdöda är i tätort överkörda fotgängare eller cyklister. Erfarenheter fr ån San Diego visar att endast ett f åtal olycks- eller sjukdomsfall lämpar sig för helikopterhjälp i ett stadsomr åde. Vägburen hjälp, gärna med läkare, är bättre.
- Erfarenheter fr ån Lund kan visa att direkttransport utan särskild v ård är att föredra.
- V åra dödsolyckor är ofta singelolyckor. Det kan dröja innan n ågon passerar och kan larma. När larmet sedan väl kommer vet man ofta inte var olyckan skett. De nya mobiltelefonerna gör att man inte längre ringer fr ån en plats där man kan fr åga en telefonägare var man är utan fr ån en vägkant. Ambulansen f år numera ofta söka sig fram, n ågot som jag tror en helikopter kan ha sv årt för.
- Seriekrockar med dödsfall är ovanliga även i v åra storstadsomr åden.
- Den verkliga prehospitala kompetenshöjningen skulle först ske om de skadade togs om hand av färdigutbildade narkosläkare. Sjuksköterskekompetens räcker inte alls. Vi har redan idag brist p å anestesiläkare. Hur skall vi d å kunna skaffa fram det dryga 100-tal extra anestesiologer som behövs för att bemanna 14 helikoptrar?
- Norsk Luftambulans nämns av m ånga som ett föredöme och i Norge med dess geografi är de ovärderliga, men märk väl att man överallt ocks å har markburen ambulans. I Norge har under de senaste 15 åren 10-15 personer förolyckats under helikoptertransporter, senast för n ågra m ånader sedan. I v årt land har endast n ågot enstaka dödsfall och n ågra allvarliga skador inträffat under 20 år i samband med vägburen ambulanstjänst.
- De ekonomiska kalkylerna är inte övertygande. Kostnaderna tycks vara tilltagna i underkant, med tanke p å alla kapitalkostnader, löner, OB och jour, och vinsterna i överkant.

Jag tror att vi skulle ha stor glädje av att skaffa en stor mängd ambulanshelikoptrar. Men detta m åste först visas vilket Vägverket inte gjort. Den stora vinsten skulle säkert ligga i snabbare och mer kompetent behandling av patienter med hjärtinfarkt. Det är nästan 80 g ånger fler som dör i hjärt-kärlsjukdomar än i trafiken! M ånga dör alldeles för tidigt".