Jag har några gånger tidigare pekat på att "kakan", d.v.s. de inkomster som skall täcka samhällets kostnader, är för liten.

I samband med kommunakutens stängning den 1 november flyter problemen upp till ytan. En tredjedel av Sveriges landsting och en tredjedel av kommunerna behöver olika stöd av staten för att få inkomster och utgifter att gå ihop. Ett villkor för att kommunakuten skall träda in är att underskotten beror på yttre omständigheter som man inte har kunnat råda över. Därmed kommer kommuner att få nej på sitt rop på hjälp

Om verksamheten skall drivas i offentlig eller privat regi tvistar de lärde och den tvisten kommer säkert att fortgå. Om en grundbult måste dock aktörerna bli ense, vi har inte råd med den verksamhet som pågår när kostnaderna överstiger inkomsterna. Kostnaderna måste minska och därmed verksamheten hållas på en mer spartansk nivå.

Det är häpnadsväckande att inte en tredjedel av Sverige haft förmåga att komma i balans. Nu ägnar flera aktörer på olika nivåer sig åt en vilseledande strategi, den att lägga kraften på "metoder" som upphandlings rutiner, som privat eller offentlig drift. Syftet är klart, man får en upprörd debatt "kring relativt ofarliga frågor". Man slipper den smärtsamma huvudfrågan - att klargöra vilken verksamhet som måste upphöra för att man skall få balans i ekonomin.

Tänk vilken förmån, att själva få göra prioriteringar av den verksamheten som skall leda till "ekonomisk utgång". Men tyvärr, trots allt ekonomiskt tjat, rycker tvångsförvaltningen allt närmare och detta i en ekonomisk högkonjunktur. En tröst i dagens bedrövelsen är, att under långkunjunkturen kommer tvångförvaltningen att ske från främmande land ­ -- gud det förbjude.