Citat "Och kom ihåg att aldrig håna patienten eller dess anhöriga, slå aldrig en patient, respektera patientens "egna utrymme", förstå att patienten är utlämnad, ta väl hand om patienten.... *suck*...
tjing på er" slut citat.
Visst behövs det omvårdnad inom ambulansverksamheten då det är själva kärnan i vår verksamhet.
Dock är det väldigt tråkigt att sjuksköterskeutbildning inte alls hängt med i utvecklingen utan lärarna verkar bestå av nyblivna mormödrar med dubbla efternamn (för att bekräfta sin självständighet och markera status då man nu bedriver en utveckling av en hel vetenskap) som var verksamma på sjuttiotalet. Tyvärr så är utbildningen inte enbart helt off för blivande ambulansfolk utan håller lika låg nivå för att den nya sköterskan ska kunna flyta in smidigt på vilken vårdavdelning som helst.
Så tro inte att ambulansverksamheten är unik i sitt behov av mer naturvetenskaplig kunskap utan den finns överallt inom vården . Så kallade trainee program har inte kommit till av en slump men visst är det tragiskt att behovet av dessa program i princip är 100 % bland nya systrar oavsett arbetsplats.
Det finns en föreställning bland ambulansfolk att yrket är unikt i sin form då vi "räddar liv, när som helst går larmet" alltid är beredda på det värsta" etc etc, listan av pinsamma citat från ambulansfolk kan göras oändlig men som slutknorr mot ssk utbildningen så behövs det diger utbildning inom omvårdnad då själva kärnan i vårt yrke alltid kommer att bestå av den. Men förhoppningsvis så kanske det abstrakta sidospår, grundutbildningen hamnat på för nuvarande, i framtiden ska kunna styras över till en mer verklighets baserad omvårdnadskunskap.
Ur en tidigare insändare som gällde Ola ambulanserna står det Citat: "En risk med att slå sig för bröstet och vara bäst, är att man ej letar utvecklingsmöjligheter, och ej heller ser sig runt om i landet och följer övrig utveckling på området". Just denna mening tror jag beskriver svensk ambulanssjukvård relativt bra. En viss utvecklingsomognad finns inom verksamheten där vi definitivt inte ännu ska prata om "vem som är bäst" eller tro om oss själva att vara bra. Ordet självkritik / analys av egna verksamheten är väl inget som genomsyrat blåljusverksamheter som ambulans och brandkår utan antalet delegeringar, utryckningar och antalet portar på nya brandstationen har ofta beskrivits som ett mått på hur bra vi är.
Om man ser på den forskning som bedrivs inne på sjukhusen med deltagande i allsköns studier så är det ett ganska välutvecklat område som hela tiden driver på utvecklingen framåt. Studier inom / från ambulansverksamheten lyser fortfarande med sin frånvaro. Det finns inte ens en utvecklad litteratur, för området, utvecklad utifrån svenska förhållanden som håller en någorlunda kvalitet.
Det magiska året 2005, trodde jag tidigare var ett mål, då ambulanssverige i kör skulle kunna ställa sig upp och säga :- fy fan va vi e bra men har nog börjat inse att det är många år till innan vi verkligen är en jämbördig del av vården. Nu tack och lov flyttas målet hela tiden framåt vilket också gör jobbet intressant men den "ryggsäck" med reell / formell kompetens debatt " ( usk. Leg pers.) vi fortfarande bär med oss är fortfarande ett störandehinder för sund utveckling.
Min erfarenhet från ambulans Sverige är att många med erfarenhet och intresse just nu studerar till ssk.( 95 % säkerligen besvikna på utbildningen) Personalen som arbetar består till stor del av lågutbildade (usk) med stor erfarenhet förvisso men med kort formell utbildning. En annan stor del är personal med relativt lång utbildning men med väldigt lite praktisk erfarenhet. Just denna grupp med olika vubbar, traumautbildningar etc. som jag alltid trott varit de som skulle lyfta, utveckla yrket till något bättre har väl kanske varit den största besvikelsen för mig. överbehandlingar med läkemedel där ju mer man använder desto bättre jobb anser man sig själv ha utfört. återupplivnings försök in absurbdum av 85 åriga patienter där ett ämnet ,värdigt slut, absolut inte bedrivits någon större reflexion över. Ett över intresse för allt vad trauma heter gör att många ser multitraumafall bland alla som färdats i något transportmedel som varit med om en olycka. Säger den oskadade chauffören :-Körde 60 km (trots minimala plåtskador) leder det med automatik till traumalarm på akuten. Har själv haft nöjet att jobba med självutnämnda trauma experter där man ska förvarna "högenergi traumalarm" på allt där den ända verkliga vårdgivaren, det funnits behov av är, bilverkstaden. Många trötta uskor med lång erfarenhet kan ju tyvärr vara åt andra hållet i stället där ingenting ska göras. "Det gick bra förr" etc vilket givetvis inte är något jag eftersträvar.
Vad vill jag då?? önskar givetvis att personalen med intresse och erfarenhet som nu studerar kommer tillbaka fulla av energi, De som redan har en bra utbildning hoppas jag också stannar men kanske lär sig med tiden och mognar till och inser att man kan behandla en hyperventilation med ren omvårdnad utan att ta till stora stesolidsprutan. Det är ofta svårare att se när man ska avstå behandling än att påbörja en läkemedelsadm. Alla behöver periodvis praktik inne på avdelning då det händer för lite i en vanlig ambulans för att man ska kunna utveckla sig. Så slutligen för att återgå till Ola verksamheten om vem som är bäst så tror jag att akutbilarna i Stockholm och några till är de som kan stoltsera med att vara bra då de både har formell utbildning samt en gedigen erfarenhet samt inte minst: har kunskapen att avstå behandling när det inte är befogat.
|