Professionell inställning

[ohlstedt]

Är ni duktiga på detta?
Minna första kontakter med sjukvårds yrket kommer jag ihåg, var under min praktik när jag studerade till undersköterska, praktiserade på ett länssjukhus, fick en handledare som jag anser hade lite konstig inställning till sinna patienter, men när man har jobbat några år innom yrket så har jag upptäckt att det är ganska vanligt.
Min handledare yttrade sig om en patient på de här viset "Åå de e så synd om honom han har sån dålig prognos, han har inte många månader kvar" bla bla bla. Det är för guds skull sjukvård vi jobbar med folk blir sjuks folk dör folk har tråkiga öden detta är vardag för vårdpersonal... tycker inte att man kan gå och tycka synd om patienter, självklart måste man ha empati men jag tycker inte att empati handlar om att tycka synd om människor... jobbade på ett gruppboende förut då var det vanligt att personalen sprang på begravningarna när boende gick bort...
Inte undra på att människor blir utbrända och sjukskrivna...
Självklart så är man förstående i patientens livssituation Olle på rum 10 har mist sin fru, självklart finns jag där som stöd och en god lyssnare. men i nästa stund går jag in till Kalle på rum 4 som är överlycklig för att han vann 100 kronor på trisslotten som han fick av sitt barnbarn, självklart är jag glad MED Kalle...

Vad anser ni tycker ni att jag är helt ute och cyklar?

[AMBASS]

Hello!

Bra inlägg i en viktig fråga! Jag kanske tycker att frågan är underprioriterad i den dagliga kliniska verksamheten och att det borde finnas flera forum att samtala kring detta. Ett sätt att råda bot på det du beskriver är att låta varje yrke behålla sin särart. Men frågan är hur vi skulle kunna råda bot på detta. //AMBASS

[Linda]

Nej du är inte alls ute å cyklar, möjligen på samma cykel som mig
Har precis samma åsikt..
På jobbet så är jag på jobbet och privat är jag privat så att säga.
Jag har aldrig släpat med mig jobbet hem och aldrig mitt privata till jobbet såvida det inte har varit något som skulle kunna tänkas påverka mitt arbetssätt.

Jag funkar som så att när jag stämplar in så är jag på jobbet, med noll tankar förutom vad som ska göras under dagen dvs förbereda för operationer etc. När jag stämplar ut så kanske tankarna är "hm.. undra hur det var med mjölk hemma" för att ta ett litet exempel.

Det funkar inte att springa runt på begravningar etc för då är det som sagt inte alls konstigt att många blir utbrända pga att de tar in för mycket av sina egna känslor i sitt arbete.
Precis som du skriver självklart glädjs man åt Kalle för sin vinst samtidigt som man kan känna medkänsla för att Olle förlorat sin fru men that´s it.

[Lipton]

ohlstedt: Instämmer med AMBASS ord, mycket bra inlägg!
Det första jag tänker på när jag läser det är att du har i mångt och mycket helt rätt. Jag tror dock också att det kan vara så att personal som är högst professionell väljer att utrycka sig på detta viset helt enkelt för att man vill visa kollegorna att man känner empati. Missförstå mig inte, jag menar inte att det handlar om en inneboende önskan att bli omtyckt, utan mer om en önskan att inte framstå som helt kall och känslolös. Alltså, även om man känner att alla skall vi ju dö och att det inte är något speciellt med just patient X och att man finns där för den och hjälper den göra det bästa av situationen så är ju detta inte något man kan säga till kollegor på något bra sätt. Man framstår ju då som helt osympatisk. Alltså kan man då istället välja att beklaga sig över de stackars patienterna som det är så synd om.
Om man skall analysera det så tror jag faktiskt att en stor del också beror på det som du beskriver. Man hör hur andra gör och gör sedan likadant.

Men som du säger så blir det ju konstigt om man går begravningar och engagerar sig i personliga saker. Sen så måste man ju ha viss förståelse för att kommunal vårdpersonal faktiskt lär känna sina patienter på ett annat sätt och kanske träffar dem dagligen i mer än ett deccenium. Då kan det ju också vara okey att gå på en begravning, bara man känner sig själv och har koll på varför man går, eller?

Sen så kan jag inte låta bli att fundera över hur det ibland kan komma sig att en del av "syndtyckarna" ibland verkar tycka mer synd om Agda 87 som levt ett rikt liv och har många goda minnen men som det senaste halvåret levt ensam då hon överlevt både make och vänner och dessutom känner att det är färdigt och klart och helt enkelt inte har något att ångra och "välkomnar" döden, än vad de tycker om Lisa 13 år vars föräldrar blir förbannade över att akutsköterskan ringer och väcker dem klockan 02 för att meddela var deras redlöst berusade dotter finns.

[peder]

Att "tycka synd" om någon är väl i dagligt tal ett sätt att säga att man känner empati.
Och då är det väl mer synd om Agda än om Lisa? Man känner ju empati i proportion till det som har hänt. Att vara påväg att dö och att vara minderårig och stupfull går inte att likställa, tycker inte jag.

Men jag har en filosofisk fundering. Lipton du säger att "tyckasyndom;arna" tycker mer synd om (känner mer eympati) med Agda, menar du då hon är död? Kan man känna empati för någon som är död? Jag tror inte det. Jag tror att man känner empati för de sörjande, men vi kan ALDRIG känna empati för någon som är död, eftersom vi inte kan sätta oss in i situationen hos den döda.
Det är ungefär som evighet. Vi vet vad det betyder men det är omöjligt för oss människor att egentligen förstå vad det betyder.

Fast jag kan ha fel... jag är bara pseudo-filosof...

[ohlstedt]

Lipton: Även om man har arbetet nära patienten i 10 år så tycker jag att det är fel att gå på en begravning, det är ett tecken på att man inte har lyckats behålla sin profisionella inställning fullt ut. för mig har det aldrig varit svårt att hålla patienter/vårdtagare utanför mitt kännsloliv men jag kan tänka mig att det är som en balansgång för många. Sen tror jag att det beror på personalens personlighet också.

Peder: Du beskriver att "tycka synd" = empati. för mig känns det som motsattsen, men det finns inget exakt svar på vad empati är, utan det beror på hur individen tolkar ordet empati. Första gången jag kom i kontakt med ordet empati var på min undersköterske utbildning då lärarna beskrev empati så här "empati är att ha förståelse och vara insatt i en annan människas livssittuation utan att tycka synd"... och sedan dess har den beskrivningen av empati kännts rätt för mig... men de e så där med difusa ord, hälsa är inte samma sak för mig som det är för dig.

En annan sak, jag har alltid hört och trott på begräppet "behandla andra som du själv vill bli behandlad" ända tills jag började studera till sjuksköterska, då jag med studiernas hjälp insåg att man inte alls ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, varje människa är en unik individ, det kan vara så enkla saker som att bara för att jag vill ha mitt kaffe svart så är det inte säkert att Kalle vill ha det. till mycket svårare saker ex. bara för att jag vill ha en blodtransfusion kanske inte Ingrid vill det.

Oj nu blev det väldigt vårdvetenskapligt, jag som tycker den medicinska vetenskapen är intressantast

[Niklas Karlsson]

Jag tycker ibland synd om mina patienter och kan bli lite deppig ibland. Det gäller först och främst när någon har ett liknande personnummer som min familj. Då tar det ganska hårt på mig. Det går upp för en att livet hänger på en skör tråd.
Jag tycker själv att jag är bra på att hantera situationen och jag har bra kollegor som jag kan prata om sådant med. När man pratat om det känns det ju alltid bättre och man kan gå vidare..

När min farfar dog så var sjuksköterskan på hemmet med på begravningen. Det var det bästa på hela begravningen. På begravningskaffet så pratade hon om min farfars tid på hemmet. Roliga skämt han dragit, fina saker han sagt om sin familj osv. Självklart ska man gå på sin patients begravning om det känns rätt och att man vet att man kalrar av det. Man kan ju inte sitta längst fram och gråta mest av alla.. Man får sköta det på ett professionellt sett.
Däremot skulle jag aldrig gå på en begravning av en traumapatient eller någn jag sövt..

Jag tycker inte det är märkligt att vissa patienter berör en mer än andra. Under mina år på ambulansen har jag aldrig förstått den attityd som många har om att de är så professionella och glömmer sina patienter när de lämnat dem på akuten.. Tycker det är ett omänskligt beteende.. Även om de börjar gå i pension så finns det många unga kollegor som tagit över deras attityd.
Att kunna sörja en patient tycker jag är bra mycket mer professionellt än de som inte rör en min! Fler tårar på arbetsplatserna!!!

Men det är min åsikt. har full förståelse för att andra har andra åsikter om det. Det är en svår fråga.

[Lipton]

peder: Självklart går det inte att likställa. Det jag menade var att om Agda inte känner ånger eller tycker det minsta synd om sig själv utan snarare ser det som ganska skönt eller till och med hoppas på at få återförenas med sin make så måste man ju kunna se det fina i detta och inte lägga sina egna ångestfyllda känslor inför döden i arbetet med Agda. Lisa däremot kan man ju kanske känna lite sorg över då hon troligtvis aldrig kommer komma i närheten av Agdas ålder och ändå troligtvis ångrar fler saker redan än Agda gjorde under hela sin livstid.
Jag håller med om dina filosofiska funderingar, men det var dock inte så jag menade. Det fina med döden är enligt mig att vi själva bestämmer vad som händer sedan, risken att någon med säkerhet kan säga att jag har fel om jag tror att man kommer återförenas med alla man älskat och leva lyckliga på fluffiga små moln är ju rätt liten och därför kan man få tycka vad man vill så länge man mår bra av det.

ohlstedt: Om man jobbat som personlig assistent åt en person under tio år och inte dök upp på begravningen så skulle jag nog höja på ögonbrynen åt detta. Huvudsaken i alla sorgliga situationer tycker jag är att man skall akta sig för att bli en belastning för de anhöriga. Att gråta med de anhöriga kan ju vara ett sätt att visa empati likaväl som det kan upplevas som helknepigt och jättejobbigt. Jag tycker att Niklas beskriver detta klockrent i sitt inlägg.

Däremot skulle jag aldrig gå på en begravning av en traumapatient eller någn jag sövt..

Titeln på Connerys sista Bondfilm!

[Anonymous]

Empati är inte "att tycka synd om"

[Anonymous]

Empati är inte "att tycka synd om"

[Wernvik]

Empati, nära besläktat med begreppen medkänsla eller inlevelse, betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Källa: Wikipeidia http://sv.wikipedia.org/wiki/Empati 2006-02-26 10:40

[Niklas Karlsson]

Lipton:

Är inte bevandrad bland den typenav filmer. Vad menar du?

[Lipton]

Lipton:

Är inte bevandrad bland den typenav filmer. Vad menar du?

Den heter "Never say never again".
Menar bara att du faktiskt inte kan veta att du "aldrig" skulle göra något sådant, men jag tror säkert att det skulle mycket till och vara något form av extremfall. Men att säga aldrig? Nä, det tror jag inte på!

[Niklas Karlsson]

Jo, det kan ja lova att jag aldrig gör;).. Om det inte är min syrra det handlar om. Men jag skulle ALDRIG söva henne heller;)

[Eirik]

Jag tycker ibland synd om mina patienter och kan bli lite deppig ibland. Det gäller först och främst när någon har ett liknande personnummer som min familj. Då tar det ganska hårt på mig. Det går upp för en att livet hänger på en skör tråd.
Jag tycker själv att jag är bra på att hantera situationen och jag har bra kollegor som jag kan prata om sådant med. När man pratat om det känns det ju alltid bättre och man kan gå vidare..

När min farfar dog så var sjuksköterskan på hemmet med på begravningen. Det var det bästa på hela begravningen. På begravningskaffet så pratade hon om min farfars tid på hemmet. Roliga skämt han dragit, fina saker han sagt om sin familj osv. Självklart ska man gå på sin patients begravning om det känns rätt och att man vet att man kalrar av det. Man kan ju inte sitta längst fram och gråta mest av alla.. Man får sköta det på ett professionellt sett.
Däremot skulle jag aldrig gå på en begravning av en traumapatient eller någn jag sövt..

Jag tycker inte det är märkligt att vissa patienter berör en mer än andra. Under mina år på ambulansen har jag aldrig förstått den attityd som många har om att de är så professionella och glömmer sina patienter när de lämnat dem på akuten.. Tycker det är ett omänskligt beteende.. Även om de börjar gå i pension så finns det många unga kollegor som tagit över deras attityd.
Att kunna sörja en patient tycker jag är bra mycket mer professionellt än de som inte rör en min! Fler tårar på arbetsplatserna!!!

Men det är min åsikt. har full förståelse för att andra har andra åsikter om det. Det är en svår fråga.

Fantastisk godt innlegg av Niklas her! Må si meg veldig enig i det du skriver, det er absolutt ikke uprofesjonelt å kunne felle en tåre for en pasient - det viser bare at man er menneskelig. At enkelte pasienter berører en mer enn andre er bare helt naturlig, og det behøver ikke nødvendigvis være dødsfall og traumer man husker best.

At man skal kunne skru helt av eller på når man er på har fri/er på jobb tror ikke jeg er noe særlig sunt. Selvfølgelig skal man ikke blande jobben inn i privatlivet, men at man ofrer noen tanker på spesielle hendelser ser jeg ikke noe negativt i.

Som innsatspersonell tror jeg også det er viktig for jobben vi gjør at vi ikke er redd for å vise følelser, det blir litt merkelig å skulle fortelle pasienter om naturlige reaksjoner hvis man selv sitter med likegyldig stålansikt.

Selvfølgelig blir det også noe helt annet når man jobber i ambulansetjenesten og har kontakt med samme pasient i 25 minutter enn om man jobber et sted hvor man har omsorg for samme pasient hver eneste dag i mange år, men det hender da at vi har "gjengangere" som vi transporterer relativt ofte, og da har det skjedd at jeg har ofret dem noen tanker når jeg feks har lest dødsannonse. Har enda ikke vært i noen begravelse...