Forum

Det ropas högt från vissa håll att vi ska låta den verkliga kunskapen styra. Vad är verklig kunskap? Personal som jobbat länge påstår att den kommer med erfarenhet och att det är kunskap som inte går att visa på. Den bara finns där utan att man tänker på den. Men hur är det egentligen?

Går det att självskatta sin kunskap på ett objektivt sätt? Är stenhårda kunskapstester en garanti för att personen i fråga kan koppla teori och praktik?

http://www.prehospen.hb.se/forskPrehos.asp

Min erfarenhet av erfarenhet är att dem även kan vara till belastning. Erfarenheten gör att man klarar sig långt och att man därför får en falsk trygghet. Att bemöta problem som man har stött på tidigare på samma sätt trots att nya behandlingsmöjligheter/nya kunskap finns som skulle kunna ge ett positivt utfall för patienterna. Självklart finns den omvända ordningen där hopplösa fall överbehandlas på plats då transporten borde ha påbörjats för länge sedan. Erfarenheten leder också till att man tror att man alltid gör rätta bedömningar och att man därför inte behöver ny kunskap då den gamla alltid hjälpt en igenom jobbet.

Benner pratar om att man efter max 10 år på samma arbetsplats är expert på det man gör. Att utvecklingskurvan där efter planar ut. Själv tror jag att rotationstjänstgöring tillför enormt mycket, eller några år på annan station, eller annat jobb helt och hållet. I mina ögon är de med bäst kompetens de med varierande bakgrund och breda kunskapsfält som sedan kan spetsas till i ambulansen.

Åsikter? Ordet är fritt//Novisen

God kunskap är inte detsamma som lång erfarenhet, som du skriver planar inlärningskurvan ut efter ~10 år. Något som en del inte vill kännas vid här på forumet eller bara förnekar... En bred grundutbildning som sedan specialiseras och fortlöpande utbildning är ett krav för att vården skall kunna vara state-of-the-art. Självklart är erfarenhet bra, men någon gång är alla nya och då krävs en god grund att stå på, den kanske måse testas med tentor?

Att jobba i ambulansen är otroligt roligt och givande. Efter några år så kan man inte tänka sig göra nått annat. Man blir bekväm i sin roll + att man trivs förträffligt. Detta gäller självklart inte alla och förhållandet borde vara lika på andra platser i sjukvården/arbetsmarknaden. Kunskapshungern och förmågan att se förbättringar(det är alltid de som jobbat längst som är mest emot förändringar) försämras med erfarenheten.

Den formella kompetensen är alltid mätningsbar men ger inget kvitto på den reela kompetensen. Men som jag ser det så finns inget sätt att titta på den reela kompetensen som ger en rättvis bild. Med en hög formel utbildning kan iallafall arbetsgivaren kräva en viss kunskapsnivå + att den legitimerade har många skyldigheter.

Den reela kompetensen går att styrka med vitsord men vad säger den då? Det skulle vara intressant att få se exempel på kunskapstester som är bättre än de delegationsskrivningar som finns idag. Någon som har exempel på grundkrav på en sjuksköterska innan anställning vad avser kunskaper?

Jag har hört att man redan efter 5 år är som mest effektiv på sin arbetsplats. Man har då lärt sig jobbet och vågar komma med egna produktiva idéer. Efter sju år börjar det dala och vid tio år så går man på rutin och är inte ett dugg produktiv. Så egentligen är det korkat av en arbetsgivare att dela ut guldklockor efter 25 år, borde kanske ske efter 11 år.

Huruvida verklig kunskap är mätbar är väl praktiskt tveksamt. I högstadiet gör man ju diagnostiska prov som mäter den verkliga kunskapen då det är omöjligt att plugga inför dessa. Dock så har vissa personer svårt med att skriva prov och presterar sämre även om de kan mer.
Vad som i min mening är mer intressant är förståelsen. Den behöver inte beskrivas som verklig eftersom motsatsen blir irrelevant. Någon med overklig förståelse kan ju knappast förklara det för någon annan.
För att få förståelse för något krävs bakomliggande kunskaper, men de är inte någon garanti. Har man därmed förstått något så har man alltså "verklig kunskap".

Problemet jag ser för de ambulanssjukvårdare som aldrig vidareutbildat sig är följande: Vad skulle de ha läst? Finns ju inte ens idag något utbud av relevanta kurser som kan vara intressanta. Jag har full förståelse för oviljan hos någon som jobbat tio år inom en akutsjukvård som blivit alltmer vård än transport att sätta sig på en treårig utbildning där man bland annat skrftligt får tentera hur man borstar någon annans tänder. Lägg till att denna person kan då vara 35 år och ha två barn. Då har jag inte alls förståelse för de som säger; "Det är något som vi vetat i tio år och amb.sjv. kunde om de ville behålla jobbet läst vidare för länge sedan".
Vore intressant att titta på hur stor andel av ambulanspersonalen för 15 år sedan som läste fristående kurser inom något som de var intresserade av för att förkovra sig. Borde ha förekommit då arbetet på många platser i landet ger stora möjligheter till detta.
Därför tror jag också att vi idag kan se personal som jobbat i en herrans massa år men helt utan grundläggande kunskaper i hur människan är uppbygd. De har en gång i tiden kört taxi för sjuka, blödande eller döende människor. Idag kör de moderna akutambulanser som många gånger är mer avancerade än dåtidens akutrum. De har fått all utrustning introducerade allteftersom och aldrig haft behov av grundläggande kunskaper.
Exempel på vad jag menar: Hur funkar pulsoximetern?
1. Den mäter syremättnaden i blodet.
X. Den mäter hur mycket syre av maximal kapacitet som finns i blodet.
2. Den mäter hur många syremolekyler som finns bundet på erytrocyterna.
Alla svaren är rätt. Men ett är det som patienten behöver förså. Skall man jobba med pulsoximeter bör man ha förstått kryss, eftersom man då också kan förså att om blodets maximala förmåga att transportera syre sjunker så kan den ändå visa 100% trots minskad syremängd i blodet. Och om man förstått tvåan så har man ju en djupare förståelse.
Vilken nivå av kunskap har vart kravet för att få använda ny utrustning hos arbetsgivarna? Därför kan man också fråga en gammal och kunnig ambulanssjukvårdare frågorna "vad används den till?" och "hur fungerar den?" och först få svaret, "den mäter syremättnaden" och sedan det något irriterade svaret (eftersom man uppenbarligen inte klarar att lägga ihop två och två) att "den mäter hur mycket syre som finns i blodet".

Känner inte att jag fått fram det jag vill säga, men nu har jag slut på ord. Försök att förstå!