Forum

Jag har märkt att dom flesta jag träffat inom amublansverksamheten har varit lugna som en filbunke. Dom stressar aldrig upp sig för någonting. Dom talar lugnt och fint i alla situationer. Är det någon egenskap som dom/ni är föda med eller kan man utveckla dom mycket positiva egenskaparna? Nu är jag en ganska lugnt person men kan man utveckla det så att man blir ännu lugnare framför allt i stressade situationer?

////JohanZ

Hej!

Jag tror att det handlar om mängdträning, ju mer stressande situationer man utsetts för desto bättre kan man hantera nästkommande. Man lär sig hur man reagerar så att det inte kommer som en överraskning, vilket leder till att man kan koncentrera sig på vad som ska göras. Sen finns det ju alltid dom som är medfött lugna som en filbunke...

Var som en anka i en ankdamm... lugn på ytan men sprattlar som f-n under.

JOCKE skrev:Var som en anka i en ankdamm... lugn på ytan men sprattlar som f-n under.

Tror du att det är så bland ambulanspersonalen?

JohanZ skrev:Jag har märkt att dom flesta jag träffat inom amublansverksamheten har varit lugna som en filbunke. Dom stressar aldrig upp sig för någonting. Dom talar lugnt och fint i alla situationer. Är det någon egenskap som dom/ni är föda med eller kan man utveckla dom mycket positiva egenskaparna? Nu är jag en ganska lugnt person men kan man utveckla det så att man blir ännu lugnare framför allt i stressade situationer?

////JohanZ

Tror bara de har med erfarenhet att göra!
O de går inte att "vubba sig till"

HAHA det där med ankan känner man igen!!

1:a bröstsmärtan eller för den delen alla larm i början medförde stress. När man haft 500 bröstsmärtor så stressas man inte på samma sätt. Det med ankan menar han nog som när man har en hemförlossning, man måste se lugn ut och säker på sin sak gentemot de blivande föräldrarna. Men jag lovar att varända cell i kroppen har panik!!!! å pulsen inte under 190 iaf, e ju inte var dag man åker på detta.

Jag kan inte svara för ambulanspersonal i allmänhet. Jag är själv inte särskilt lättstressad men visst finns det situationer som får mig att bli svettig. Varken patient eller anhöriga är hjälpta av en ambulansbesättning som är helt toppade. Stress är smittsamt! Jag har kollegor som inte tål stress för fem öre och de klarar inte dölja den. Alla blir stressade oavsett erfarenhet eller annat men man kan ju lära sig behärska den.

Ju mer klinisk erfarenhet man skaffar sig ju mindre stressad blir man. Och det är ytterst sällan det verkligen det hänger på sekunder mellan liv och död. Och klininsk erfarenhet kan man aldrig studera sig till vare sig som ssk el läkare

Kloka ord...

JohanZ skrev:Jag har märkt att dom flesta jag träffat inom amublansverksamheten har varit lugna som en filbunke. Dom stressar aldrig upp sig för någonting. Dom talar lugnt och fint i alla situationer. Är det någon egenskap som dom/ni är föda med eller kan man utveckla dom mycket positiva egenskaparna? Nu är jag en ganska lugnt person men kan man utveckla det så att man blir ännu lugnare framför allt i stressade situationer?

////JohanZ

Många av oss kanske står på beta-b . Nej, det du skriver är intressant och jag tror kanske att det kan handla om en positiv kultur inom yrket. Kanske är det en nödvändighet för att slippa allt för tidig beta-b medicinering . Jag tror inte att man är född med detta utan att det är en del i den kultur som finns. En kultur som patienten säkerligen har stor nytta av. Jag var ett tag inne på att vi var ovanligt många med psykopatiska särdrag då lugn i stress är vanligt bland just psykopater, men jag tror inte att kllegorna i landet vill hålla med om denna ytterst vilda teori .

((AMBASS, lugn som en Sobril))

Kul att du är psstiv ambass! Uppsakattas.
Jag tror som du säger att det är en possitiv kultur i yrket. Jag tror det beror på mängdträning som ni skriver och att man "förväntas" vara lugn efter inskolningen tex. Självklart går det inte så fort, men jag tycker att man ska spela så gott det går.

Det är jätteviktigt för hur pat ska må hur vi uppträder. Precis som att det står "ge Furix 40 mg" så står det "uppträd lugnande för patienten". Det är förstås inget självändamål, att pat ska tänka "gud vilken trevlig ambulanskille" utan det är ju för att pat ska må bättre, intre stressa upp sig som vid vissa tillstånd kan vara väldigt farligt.

Ett enkelt svar på frågan är också att även i ambulansyrket blir det vardag efter ett tag. Det som är en stressad och ovan situation för patienten är våran vardag.

Tobbe

AMBASS skrev:Jag var ett tag inne på att vi var ovanligt många med psykopatiska särdrag då lugn i stress är vanligt bland just psykopater, men jag tror inte att kllegorna i landet vill hålla med om denna ytterst vilda teori .

((AMBASS, lugn som en Sobril))

Jag håller med dig. Ser mig själv som en total psykopat, så mycket att jag reflexmässigt faktiskt uppvisar empati och medkänsla eftersom jag lärt mig att detta uppskattas av andra människor!
Mer ärligt talat, nog finns små drag av detta hos oss alla. Hur skulle vi annars kunna genomföra högklassig vård åt en patient som vi i nästa stund spyr galla över i fikarummet eller garvar åt på väg tillbaka till station? Visst träffas vi ibland hårt av någonting, men oftast handlar det ju bara om att uppvisa den bild av en själv som gör patienten nöjd.

//Lipton - en levande valium...

Silver skrev:

JohanZ skrev:Jag har märkt att dom flesta jag träffat inom amublansverksamheten har varit lugna som en filbunke. Dom stressar aldrig upp sig för någonting. Dom talar lugnt och fint i alla situationer. Är det någon egenskap som dom/ni är föda med eller kan man utveckla dom mycket positiva egenskaparna? Nu är jag en ganska lugnt person men kan man utveckla det så att man blir ännu lugnare framför allt i stressade situationer?

////JohanZ

Tror bara de har med erfarenhet att göra!
O de går inte att "vubba sig till"

Du har helt rätt i att erfarenheten har gjort att man har utvecklat en hög stresströskel. Iofs händer det att man fortfarande blir stressad, dock utan att visa det. Men jag håller inte med dig att vubben inte har något med det att göra. Är fn inne i en VUB och den har ökat min kunskap på ett sådant sätt att jag är tryggare i mina bedömningar och min behandlind, detta har gett ett mer systematiskt och lugnare omhändertagande för min del.

Kunskap och erfarenhet går väl hand i hand.
Att stå utan tillräckliga kunskaper kan ju leda till en osäkerhet i sig själv när det väl kommer till bedömmning och beslutsfattning, att ha rätta och tillräckliga kunskaper bidrar nog med mycket trygghet, som i sig leder till att man inte stressar upp sig lika mycket som man kanske gjort om man varit lite mindre osäker på en sak om fallet är så att det är i kunskapen det brister.
Att erfarenhet också är en faktor många gånger kan man väl inte förneka.
Att ha läst sig till en viss kunskap betyder ju heller inte att den sitter perfekt när det väl kommer till det praktiska genomförandet