Inlägg
av Rescueflow » 7/4 2010 17:16
Hej,
Det här är ett ganska komplext ämne men jag ska försöka mig på ett svar. Anledningen till att pat får hypoglukemi är en för stor dos utifrån tillfört insulin, som:
- Ökar antalet glukostransportörer på cellytan i muskler och fettväv -> omedelbar sänkning av blodsockernivån
- Hämmar de enzymer i levercellerna som annars nybildar glukos från aminosyror, laktat och glycerol
- Hämmar nedbrytningen av leverglykogen (enzymet glykogenfosforylas inaktiveras genom defosforylering).
Alltså, insulin är kroppens svar på höga blodsockernivåer. I friska individer regleras detta automatiskt genom att insulinfrisättningen stoppas när blodsockerhalten sjunker. Hos den insulinbehandlade diabetikern är insulinnivåerna fortsatt höga eftersom man tagit insulinet utifrån, vilket leder till hypoglukemi om pat inte matchar insulinnivån med matintag.
Glukagon har i stort sett motsatt effekt till insulin. Även glukagon är ett kroppseget hormon, och det frisätts vid låga blodsockernivåer. Det stimulerar till glukoneogenes (nybildning av glukos) och nedbrytning av leverglykogen. Men, vid en insulinöverdos förlorar glukagon dragkampen mot de höga insulinnivåerna. Glukagons effekter medieras via en ökning av cAMP i cellerna, medan Insulins intracellulära signaleringskaskad bl a minskar nivåerna av cAMP. Alltså, tillför vi glukagon utifrån så kan vi hjälpa till i dragkampen. Fler glukagonreceptorer kommer att aktiveras och sätta igång sin signaleringskaskad, nivån av cAMP kommer att öka, levercellernas metabola vägar kommer att ställa om till glukosproduktion.
------
Jag vet inte vad det är för nedsatt autoreglering som syftas på i det andra inlägget, men kanske är det följande fenomen det handlar om:
Vid långvarig diabetes med höga blodsockernivåer ses ju ett antal långtidskompikationer, t ex nervskador, vilket en tredjedel av alla diabetiker drabbas av. T ex kan man få autonom neuropati, en nedsatt funktion i autonoma nervsystemet. Neuropatin är det som gör att diabetiker har sämre förmåga att känna smärta vid hjärtinfarkt.
Men i detta sammanhanget handlar det om autonoma nervsystemets bristande förmåga att få till adrenalinfrisättning vid hypoglukemi. Adrenalin har nämligen också en viktig roll i att stimulera glykogennedbrytning (glykogenolys), bl a genom samma verkningsmekanism som glukagon (höjd cAMP nivå).
Hos en diabetiker utan autonom neuropati kan man dela upp hypoglukemisymtomen i adrenerga och neuroglukopena. Det adrenerga svaret är sympatikusrelaterat (jämför adrenalinsfrisättningen vid chock/stress) med symtom som kallsvett, blekhet, darrningar, oro, hunger och hjärtklappning. Det kommer först och kan därför kallas ”varningssymtom”.
Varningssymtomen kan utebli vid ett långsamt hypoglukemiförlopp eller om pat har autonom neuropati. Då kan de neuroglykopena symtomen komma först, d v s de som beror på för lite glukos till CNS (förvirring, huvudvärk, yrsel, trötthet, irritabilitet, dubbelseende, sluddrigt tal, kramper, koma och slutligen död).
Adrenalinet från binjuremärgen, samt noradrenalin från sympatisk innervering av pancreas, har också en viktig roll i att stimulera frisättning av kroppseget glukagon (från alfa-cellerna i pancreas). Alltså: autonom neuropati -> sämre glukagonfrisättning vid hypoglukemi, vilket också leder till en sämre ”autoreglering” (i tillägg till den uteblivna direkta effekten av adrenalin).
Hoppas det blev lite klarare.
Senast redigerad av 1
Rescueflow, redigerad totalt 19 gånger.