Jag tänkte göra ett litet inlägg om en sak som jag funderat över en längre tid. Som arbetandes inom ambulanssjukvården ställs man ofta inför krävande situationer, man arbetar dagligen med mer eller mindre sjuka och/eller skadade människor och inför mer vardagliga situationer (ex. bröstsmärtor) varvat med mer allvarliga företeelser (ex. svårare trafikolyckor eller dylikt). När jag läst om ambulanssjukvård, talat människor aktiva inom yrkesområdet och ställt frågan hur man hanterar sakerna man ser i det dagliga arbetet, verkar standardsvaret vara att "vi har debriefing för svårare händelser, och jobbigare situationer". Det har jag fullt och helt förstått, men min fråga är; Hur hanterar man arbetet som helhet, att hela tiden möta situationerna som man gör? Att debriefa extrema händelser verkar vara självklart, men hur hanterar man alla mindre allvarliga händelser, som man fortfarande påverkas av som person?
Anledningen till min fråga är att människor jag talat med verkar hantera situationerna som de ställts inför under sitt yrkesliv på olika sätt. De flesta har mångårig erfarenhet, och har säkerligen ställts inför flertal svåra situationer av olika karaktär, men dessa verkar ha belastat deras psykiska välmående olika mycket. Vi påverkas alla olika mycket av olika situationer och händelser. Tilläggas ska också att det inte handlar om regelrätt psykiskt illamående, mer att man får en känsla om att "ärren" sitter där när man talar med en person om arbetet. Hur kommer det det sig att vissa verkar hantera sitt yrkesliv bättre än andra, och låter det påverka sitt övriga liv mindre än andra? Handlar det om självkännedom, och att känna igen vilka situationer man berörs av, och sedan tala om detta med sina kollegor och andra resurser?
Det här inlägget må vara lite dåligt formulerat, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och vad för typ av diskussion jag söker. Jag hoppas själv på en framtid inom sjukvården, framförallt inom akutsjukvården, och jag hoppas att en viss insikt i hur man bearbetar de vardagliga situationerna, och alla "små saker" som man möter i arbetet, kan hjälpa mig att må bra i mitt framtida yrkesliv och privatliv.
Hur hanterar man sitt arbetsliv?
Moderator: Wernvik
Man kan aldrig i förväg säga hur man kommer att reagera på en viss situation. En nybörjare kanske hamnar på en mordplats med 9 döda, flådda och korsfästa lik koch och kan sedan gå hem och pussa katten utan framtida menoch en erfaren "ambulansgud" som har sett allt här i världen och tror att han är osårbar kanske bryter ihop när en 3-åring dör i en trafikolycka bara för att barnet inte var fastspänt.
Takmonterade kulsprutor är alltid mer effektiva än blåljus och sirener
Re: Hur hanterar man sitt arbetsliv?
Hej zajben och tack för ett mycket intressant och viktigt inlägg i "ambulansdebatten". Jag har själv arbetat inom ambulanssjukvården ett antal år och under dessa år har jag fått vara med om händelser som varit både roliga/spännande och fruktansvärt tragiska/otäcka. Det är en del av vår vardag i denna verksamhet. Vi kommer inte sällan i kontakt med människor som lever i en "dold värld". Människor som lever i en misär som en vanlig "Svensson" ej kan tro existerar. Det är klart att detta påverkar oss - vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Just därför har jag under mina år förundrats över att det så lite fokuseras på detta område. Som ett exempel kan jag nämna att jag för en tid sedan postade ett inlägg här med frågan om hur krisstödet är uppbyggt på de olika stationerna ute i landet. Jag fick inte ett enda svar!!
Det verkar som att "machoattityden" än idag präglar vårt tänkande/agerande. Det verkar som att det än idag ses som ett svaghetstecken att erkänna att man inte mår bra efter ett jobbigt uppdrag och har behov att bearbeta händelsen för att "må bra igen".
Svaret på din fråga om hur man bearbetar mindre jobbiga händelser tror jag för de flesta innebär att man snackar igenom det hela med kollegan/kollegorna. Det förutsätter förstås att ett sådant klimat råder på arbetsplatsen där detta "är tillåtet".
Känslan du får av att många har "ärr" inom sig tror jag stämmer väl överens med verkligheten. Dessa "ärr" kan tyvärr resultera i att livet i övrigt blir lidande. Det finns tyvärr flera exempel på människor inom vår verksamhet som i sitt privatliv mått mycket dåligt och som t o m valt att avsluta sina liv. Självklart inverkar även andra faktorer i ett sådant beslut men det är ändå tragiskt att utgången ska behöva bli sådan.
När det gäller att hantera det man får vara med om på jobbet tror jag att ditt sociala nätverk är av mycket stor betydelse. Sedan tror jag du har rätt i att det också är viktigt med självkännedom, dvs att tillåta sig själv att visa de tankar/känslor som blir följden av ett påfrestande uppdrag.
Med detta sagt är det också viktigt att tänka på att alla människor reagerar olika på påfrestande händelser och även finner olika "lösningar" på att bearbeta dem.
//malle
Just därför har jag under mina år förundrats över att det så lite fokuseras på detta område. Som ett exempel kan jag nämna att jag för en tid sedan postade ett inlägg här med frågan om hur krisstödet är uppbyggt på de olika stationerna ute i landet. Jag fick inte ett enda svar!!
Det verkar som att "machoattityden" än idag präglar vårt tänkande/agerande. Det verkar som att det än idag ses som ett svaghetstecken att erkänna att man inte mår bra efter ett jobbigt uppdrag och har behov att bearbeta händelsen för att "må bra igen".
Svaret på din fråga om hur man bearbetar mindre jobbiga händelser tror jag för de flesta innebär att man snackar igenom det hela med kollegan/kollegorna. Det förutsätter förstås att ett sådant klimat råder på arbetsplatsen där detta "är tillåtet".
Känslan du får av att många har "ärr" inom sig tror jag stämmer väl överens med verkligheten. Dessa "ärr" kan tyvärr resultera i att livet i övrigt blir lidande. Det finns tyvärr flera exempel på människor inom vår verksamhet som i sitt privatliv mått mycket dåligt och som t o m valt att avsluta sina liv. Självklart inverkar även andra faktorer i ett sådant beslut men det är ändå tragiskt att utgången ska behöva bli sådan.
När det gäller att hantera det man får vara med om på jobbet tror jag att ditt sociala nätverk är av mycket stor betydelse. Sedan tror jag du har rätt i att det också är viktigt med självkännedom, dvs att tillåta sig själv att visa de tankar/känslor som blir följden av ett påfrestande uppdrag.
Med detta sagt är det också viktigt att tänka på att alla människor reagerar olika på påfrestande händelser och även finner olika "lösningar" på att bearbeta dem.
//malle
-
Pellepåriktigt
Sitter och funderar på hur jag själv hanterar jobbiga situationer och ambulansyrket i övrigt, min utgångspunkt när jag jobbar är alltid att jag gör mitt bästa utifrån de kunskaper och den erfarenhet jag har, patienten i fokus och det bästa för den så länge min egen säkerhet inte äventyras. Sen så är det ju det där med att man jobbar med människor, och min inställning är så att livet har sin gång människor föds lever sitt liv och dör sedan. På vägen kan man råka ut för massor av otrevligheter, dö en plötslig förtidig död, ibland en långdragen död då sjukvården ibland håller liv i patienten för länge. Olyckor kommer aldrig gå att stoppa helt men i det flesta fall får dom en lycklig utgång till slut det är det man tar till sig mest av. Men det är även viktigt att analysera de gånger det går fel, se hur man kan agera annorlunda nästa gång.
Det värsta som jag tycker kan hända är om det känns som att jag gjort fel om patienten har fått sämre vård eller fått lida av detta, men det är ju dock mänskligt att fela, dock skall det ju inte förre komma inom sjukvården men det händer dock, och då är det viktigt med stöd från arbetskamrater. Det som också är jobbigt är lagen om sekretes vilken gör att jag inte kan diskutera mina jobb situationer så djup gående med mina anhöriga.
Under utbildningen till sjuksköterska ambulanssjuksköterska hade vi även väldigt många timmar undervisning/diskussion om kris och stress vilket var mycket givande då man fick en inblick i hur andra tänker/reagerar och jag själv fick möjlighet till att uttrycka hur jag känner.
Sen tycker jag att privatliv och yrkesliv både ger positiva och negativa saker till varandra. Att jobba med människor är även att jobba med sig själv.
Känns som lite svammel det här ett svårt ämne att skriva konkreta saker om.
Hoppas på en fortsatt givande debatt.
Det värsta som jag tycker kan hända är om det känns som att jag gjort fel om patienten har fått sämre vård eller fått lida av detta, men det är ju dock mänskligt att fela, dock skall det ju inte förre komma inom sjukvården men det händer dock, och då är det viktigt med stöd från arbetskamrater. Det som också är jobbigt är lagen om sekretes vilken gör att jag inte kan diskutera mina jobb situationer så djup gående med mina anhöriga.
Under utbildningen till sjuksköterska ambulanssjuksköterska hade vi även väldigt många timmar undervisning/diskussion om kris och stress vilket var mycket givande då man fick en inblick i hur andra tänker/reagerar och jag själv fick möjlighet till att uttrycka hur jag känner.
Sen tycker jag att privatliv och yrkesliv både ger positiva och negativa saker till varandra. Att jobba med människor är även att jobba med sig själv.
Känns som lite svammel det här ett svårt ämne att skriva konkreta saker om.
Hoppas på en fortsatt givande debatt.
-
Lipton
Håller med. Oftast går det ju bra, men när det inte gör det så är nog vetskapen om att man gjort sitt bästa något som i alla fall hjälper mig mycket.
Sedan hjälper det ju inte att göra sitt bästa i situationer som man har för dålig utbildning i. Det är nog det jobbigaste för mig, att inte riktigt känna att jag har koll. När jag hamnat i en sådan situation så hjälper det att prata om det, dels för att älta händelsen lite men även eftersom man då kan lära sig mer om det. Att inte försöka bli bättre på det man är dålig på innebär ju att man riskerar att hamna i fler jobbiga situationer i framtiden.
Om man inte lär av sina misstag utan bara travar på och hela tiden gör "sitt bästa" så behöver man kanske en spark i arslet av en stor gråhårig skotte: Your "best"! Losers always whine about their best. Winners go home and fuck the prom queen.
Sedan hjälper det ju inte att göra sitt bästa i situationer som man har för dålig utbildning i. Det är nog det jobbigaste för mig, att inte riktigt känna att jag har koll. När jag hamnat i en sådan situation så hjälper det att prata om det, dels för att älta händelsen lite men även eftersom man då kan lära sig mer om det. Att inte försöka bli bättre på det man är dålig på innebär ju att man riskerar att hamna i fler jobbiga situationer i framtiden.
Om man inte lär av sina misstag utan bara travar på och hela tiden gör "sitt bästa" så behöver man kanske en spark i arslet av en stor gråhårig skotte: Your "best"! Losers always whine about their best. Winners go home and fuck the prom queen.
-
aceofspades
-
Lipton
Javisst... Jag hörde Connerys röst genast.. men shit vilken tid det tog att få med det citatet på ett vettigt sätt.aceofspades skrev:Klockrent! Det bor en vis man i dig....Lipton skrev: Om man inte lär av sina misstag utan bara travar på och hela tiden gör "sitt bästa" så behöver man kanske en spark i arslet av en stor gråhårig skotte: Your "best"! Losers always whine about their best. Winners go home and fuck the prom queen.