Jag glömde ett par saker angående mina frågor...
Jag vet att man egentligen helst inte alls ska flytta en person som fått dessa skador utan endast lägga i sidoläge och / el fria luftvägarna, jag menar i de fallen då det händer på platser där det kanske kommer mkt trafik t.ex och liknande så att det är farligt att låta personen ligga kvar också...
MVH speaking in melodies
tillägg till mina frågor
Moderator: ambus
-
Patrick
L-ABCDE
L = Livsfarligt läge.
Anser du att en hårt trafikerad väg INTE är farligt, låt personen ligga kvar.
Anser du att en trafikerad väg ÄR farlig (L), flytta personen.
Liv går före lem. Du kanske inte behöver slita i personen om inte läget säger så.
Ang. lägga i stabilt/framstupa sidoläge. Nack- och ryggskador är svåra att hantera själv för den ovane. Man bör vara helst (läs Minst) två personer som gör förflyttningen för att vara så skonsam som möjligt mot nacke och rygg. Om möjligt låt bli onödiga förflyttningar (dvs nästan allt utom fria luftvägar och "Livsfarlig läge"). Amb personal kan detta bättre och har dessutom utrustning och kunskapen för detta ändamål.
A och B. Får inte personen med (eller misstänkt) nack-/ryggskada luft i sitt läge (efter rensning av munhåla, fria luftvägar, käklyft osv), så får man ju flytta personen till lämpligt ställe/ställning (t.ex. stabilt sidoläge) och kanske påbörja HLR.
Frågor, korrigering, tillägg?
L = Livsfarligt läge.
Anser du att en hårt trafikerad väg INTE är farligt, låt personen ligga kvar.
Anser du att en trafikerad väg ÄR farlig (L), flytta personen.
Liv går före lem. Du kanske inte behöver slita i personen om inte läget säger så.
Ang. lägga i stabilt/framstupa sidoläge. Nack- och ryggskador är svåra att hantera själv för den ovane. Man bör vara helst (läs Minst) två personer som gör förflyttningen för att vara så skonsam som möjligt mot nacke och rygg. Om möjligt låt bli onödiga förflyttningar (dvs nästan allt utom fria luftvägar och "Livsfarlig läge"). Amb personal kan detta bättre och har dessutom utrustning och kunskapen för detta ändamål.
A och B. Får inte personen med (eller misstänkt) nack-/ryggskada luft i sitt läge (efter rensning av munhåla, fria luftvägar, käklyft osv), så får man ju flytta personen till lämpligt ställe/ställning (t.ex. stabilt sidoläge) och kanske påbörja HLR.
Frågor, korrigering, tillägg?
-
speakinginmelodies
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 8/5 2008 10:42
Tack för svaret!
Tack så mycket för ett väldigt utförligt svar!
Jag tror att mina frågor angående just detta är besvarade men jag har lite andra frågor också.
Dock känner jag att det skulle bli alldeles för långa meddelanden här på forumet om jag skulle ta dem här. Om du känner för att diskutera vidare hade det varit skoj. Antingen om du själv känner för att maila eller om jag får din mailadress...
/ speaking in melodies
Jag tror att mina frågor angående just detta är besvarade men jag har lite andra frågor också.
Dock känner jag att det skulle bli alldeles för långa meddelanden här på forumet om jag skulle ta dem här. Om du känner för att diskutera vidare hade det varit skoj. Antingen om du själv känner för att maila eller om jag får din mailadress...
/ speaking in melodies
-
Guz
Re: Tack för svaret!
Våga fråga! Detta var en intressant fråga och det är säkert dina andra fundering, jag skulle bli glad och tacksam om du frågade så att jag (och säkert även andra) lär sig någonting.speakinginmelodies skrev:Tack så mycket för ett väldigt utförligt svar!
Jag tror att mina frågor angående just detta är besvarade men jag har lite andra frågor också.
Dock känner jag att det skulle bli alldeles för långa meddelanden här på forumet om jag skulle ta dem här. Om du känner för att diskutera vidare hade det varit skoj. Antingen om du själv känner för att maila eller om jag får din mailadress...
/ speaking in melodies
-
speakinginmelodies
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 8/5 2008 10:42
Hej igen!
Ok! Ja jag kan gärna ta frågorna här så fort jag kommer på dem. En fundering är hur ni hade reagerat känslomässigt på detta:
Ni kommer till en olycksplats där den skadade t.ex verkar visa tecken på epileptiskt anfall, men ni hittar inga upggifter om detta, inget halsband, inga uppgifter i plånbok eller på andra ställen. När ni kommer till sjukhuset med personen visar det sig att personen har kända diagnoser av flera olika slag där det är känt vilka symboler som "bör" bäras av dessa personer. Det visar sig dock att personen varit rätt nonchalant och skiter i vilket ( inte i de fallen där det verkar handla om att inte vilja inse och ta till sig sin livssituation, det är en helt annan sak. Vissa är ju väldigt nonchalanta som personer ) Som sagt: hur hade ni reagerat rent känslomässigt om ni fått veta detta i efterhand och kanske haft en rätt tuff uppgift med att hjälpa den personen.
Själv hade jag nog blivit både ganska förtvivlad men också förbannad tror jag.
Detta undrar jag också mycket eftersom jag själv har en grunddiagnos med diverse olika deldiagnoser som antingen kommit på senare år eller poppat upp igen efter 20 år och själv tycker det är jätteviktigt att anteckna såna saker noga och är i full färd med att beställa hem broscher o liknande ,även om det är jobbigt att inse själv vissa dagar, en del av sakerna. Kan vara kul att höra...
Ok! Ja jag kan gärna ta frågorna här så fort jag kommer på dem. En fundering är hur ni hade reagerat känslomässigt på detta:
Ni kommer till en olycksplats där den skadade t.ex verkar visa tecken på epileptiskt anfall, men ni hittar inga upggifter om detta, inget halsband, inga uppgifter i plånbok eller på andra ställen. När ni kommer till sjukhuset med personen visar det sig att personen har kända diagnoser av flera olika slag där det är känt vilka symboler som "bör" bäras av dessa personer. Det visar sig dock att personen varit rätt nonchalant och skiter i vilket ( inte i de fallen där det verkar handla om att inte vilja inse och ta till sig sin livssituation, det är en helt annan sak. Vissa är ju väldigt nonchalanta som personer ) Som sagt: hur hade ni reagerat rent känslomässigt om ni fått veta detta i efterhand och kanske haft en rätt tuff uppgift med att hjälpa den personen.
Själv hade jag nog blivit både ganska förtvivlad men också förbannad tror jag.
Detta undrar jag också mycket eftersom jag själv har en grunddiagnos med diverse olika deldiagnoser som antingen kommit på senare år eller poppat upp igen efter 20 år och själv tycker det är jätteviktigt att anteckna såna saker noga och är i full färd med att beställa hem broscher o liknande ,även om det är jobbigt att inse själv vissa dagar, en del av sakerna. Kan vara kul att höra...
Oavsätt om man jobbar i den prehospitala sjukvården - ambulanssjukvården eller me någon annan form av vård så möter man sjuka människor, det är ju en del av jobbet. Det är väl aldrig kul eller roligt att se sjuka eller skadade människor på något vis, och det är klart man blir berörd av situationer, blir man inte det så bör man nog sluta jobba eller skaffa sig ett annat jobb. En viktig del i vården är empati.
Det finns livsöden av alla slag, endel väldigt tragiska.
Frustration av att till exempel inte kunna göra mer eller tillräckligt upplever nog de flesta någon gång i sitt yrkesliv, oavsätt yrke.
Arg och förbannad kan man såklart också bli, tillexempel på människor som inte talar sanning eller beter sig illa osv. Men det är verkligen viktigt att förstå att det många gånger kan vara en del av sjukdomen. Ur ett utifrånperspektiv är det lätt att tycka människor beter sig konstigt, korkat eller illa, men ser man till personens situation så blir personens agerande/beteende inte så svårt att förstå ändå, och då lättare att acceptera.
Att bli arg och förbannad på en vårdtagare/patient har nog de allra flesta inom vårdyrket blivit någon gång, men att skälla ut dem är verkligen inte någon form av lösning.
Det finns livsöden av alla slag, endel väldigt tragiska.
Frustration av att till exempel inte kunna göra mer eller tillräckligt upplever nog de flesta någon gång i sitt yrkesliv, oavsätt yrke.
Arg och förbannad kan man såklart också bli, tillexempel på människor som inte talar sanning eller beter sig illa osv. Men det är verkligen viktigt att förstå att det många gånger kan vara en del av sjukdomen. Ur ett utifrånperspektiv är det lätt att tycka människor beter sig konstigt, korkat eller illa, men ser man till personens situation så blir personens agerande/beteende inte så svårt att förstå ändå, och då lättare att acceptera.
Att bli arg och förbannad på en vårdtagare/patient har nog de allra flesta inom vårdyrket blivit någon gång, men att skälla ut dem är verkligen inte någon form av lösning.
-
speakinginmelodies
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 8/5 2008 10:42
jo det var precis det jag menade också men inte riktigt lyckades få fram med min fråga. Alla diagnoser har ju olika sidor både fysikt, psykiskt och hur man beter sig på olika sätt, det vet jag om någon också. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta till sig när alla jobbiga saker "poppar" upp. Jag menade mer den "första känslan" som hade dykt upp. Jag anar att jag suttit och vänt och vridit på diverse olika etiska frågor lite för mycket kanske under några år under livet men det är rätt intressant att diskutera alla smådelar i alla frågor om hur man tänker och reagerar tycker jag, så det var därför jag undrade. Förbannad som i att vara arg på det traditionella sättet var inte riktigt det jag menade heller. Alltså:
Det jag menade med förbannad är alltså förbannad som i frustrerad och lite smått uppgiven på nåt sätt.. Skilladen rent känslomässigt där är ju många gånger rätt hårfin i hur man känner och reagerar. Att ta med mig jobbet hem har jag aldrig gjort eller tyckt är nån bra lösning så att stänga av känslomässigt är jag egentligen bra på.
Eller vad säger ni?
Det jag menade med förbannad är alltså förbannad som i frustrerad och lite smått uppgiven på nåt sätt.. Skilladen rent känslomässigt där är ju många gånger rätt hårfin i hur man känner och reagerar. Att ta med mig jobbet hem har jag aldrig gjort eller tyckt är nån bra lösning så att stänga av känslomässigt är jag egentligen bra på.
Eller vad säger ni?
-
speakinginmelodies
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 8/5 2008 10:42
Det jag menar är alltså att det jag är intresserad av är mer själva första känslan. Vet att jag nog är skitjobbig med alla mina funderingar, men frågor kring liv, död, känslomässiga första reaktioner och liknande är ett av mina största intressen att fundera över, diskutera och analysera. Det blir lätt så efter 3 år på folkhögskola och många diskussionskvällar där : ) Att inte döma någon, bli arg på någon för såna saker eller att "predika" om vad som är rätt eller fel har jag aldrig varit intresserad av och är inget heller som jag anser är något bra eller rätt att göra. Jag har bara ett väldigt väl utvecklat sinne för att både lägga märke till, minnas och hitta funderingar gällade smådetaljer och gillar att snöa in på en massa såna funderingar. Så jag anar att jag nog uttryckt mig lite otydligt. Att inte döma någon eller ta parti för någon mer än mina egna åsikter som privatperson är jag väldigt noga. Och även om jag har väldigt bestämda åsikter om mycket är jag aldrig sen med att kunna tänka om. Att vara ödmjuk inför livet och människor anser jag är en av grundgrejerna med att vara människa överhuvudtaget. Så om det är nån som känner för att flumma vidare med mig och mina funderingar är ni välkomna att svara. : )
Jag kan ju bara tala för egen del. Jag skulle inte fundera en sekund över det hela och än mindre bli arg eller förbannad. Jag tog ett personligt beslut för några år sedan att alltid gilla det jag gör oavsett patient eller tid på dygnet. Skulle man uppröras över alla dumma människor och utnyttjande av organisationen skulle man vara en rätt bitter människa. Efter några år ser man också att copingstrategierna är fullt utvecklade och jag kan aldrig minnas att jag mått dåligt över en händelse på jobbet de senaste åren.
Specialist anestesi och ambulans
-
speakinginmelodies
- Inlägg: 8
- Blev medlem: 8/5 2008 10:42
Nä jag tvekar själv aldrig en sekund vad det än gäller med att hjälpa till i olika situationer. Som jag skrev innan, jag dömer ingen, alla har samma rätt till hjälp och just i sammanhanget när jag i så fall ska hjälpa någon tvekar jag aldrig.
MEN jag reflekterar ofta min egen roll både i arbetet och även som "privat" hjälpare vid de tillfällen när jag är ledig.
Jag tror att detta också är något som till viss del kan vara viktigt för en del att göra det. Skulle jag inte fundera igenom olika situationer skulle jag inte utvecklas som människa eller i arbetet och det skulle nog göra MIG rätt cynisk och bitter -om jag inte satt mig ner och funderat igenom olika slags situationer med jämna mellanrum.
Men man är olika. Själv har jag alltid behövt en hel del tid till eftertanke vad det än gällt och tyckt om att fundera över känsloreaktioner rent psykologiskt också och är rätt bra på att snabbt genomskåda andras reaktioner också. När jag jobbat i andra branscher än med människor har allt ofta rullat på utan en chans till nån slags eftertanke. Om hur man kan göra annorlunda och bemöta de man möter i jobbet på olika sätt. Det har gjort att jag inte har fungerat alls på jobbet och det har snarare blivit att utvecklingen gått på fel håll.
Intressant att höra om era tankar
MEN jag reflekterar ofta min egen roll både i arbetet och även som "privat" hjälpare vid de tillfällen när jag är ledig.
Jag tror att detta också är något som till viss del kan vara viktigt för en del att göra det. Skulle jag inte fundera igenom olika situationer skulle jag inte utvecklas som människa eller i arbetet och det skulle nog göra MIG rätt cynisk och bitter -om jag inte satt mig ner och funderat igenom olika slags situationer med jämna mellanrum.
Men man är olika. Själv har jag alltid behövt en hel del tid till eftertanke vad det än gällt och tyckt om att fundera över känsloreaktioner rent psykologiskt också och är rätt bra på att snabbt genomskåda andras reaktioner också. När jag jobbat i andra branscher än med människor har allt ofta rullat på utan en chans till nån slags eftertanke. Om hur man kan göra annorlunda och bemöta de man möter i jobbet på olika sätt. Det har gjort att jag inte har fungerat alls på jobbet och det har snarare blivit att utvecklingen gått på fel håll.
Intressant att höra om era tankar