Vi möts då och då av människor som tycker att det är helt normalt, andra tycker det barkar helt åt fel håll... vad då för något?
Människosynen, vår värdegrund, vår livssåskådning som oavsett behandlinganvisningar och riktlinjer ligger till grund för den bedömning, åtgärd och utvärdering som sedan görs under våra uppdrag oavsett Prio -grad. Hur ser den ut egentligen? Hur stor spännvidd är acceptabel innan gränsen är nådd eller överskriden? ...vem bedömer detta? Domstolen? Chefen? Kollegorna? Vår övertygelse? Äldst i tjänst? Högst utbildad? Socialstyrelsen? Annan auktoritet?
Hur resonerar Du kring frågor som rätten att leva och rätten att dö?
Grundar sig Dina beslut på humanistiska värden eller har andra värden "smygit" sig in och färgar Din handling, beteende och attityd? Finns skillnader i ambulansteamet, och hur bemöter Du sådant? Referenser?
Finns det rätt? Finns det fel? Jo, säkert... men I så fall vilka ramar tillåts? Bara DINA ramar? Tryggast så, eller?
Vi träffar patienter med många kulturer, och därmed många "viljor", vi möter många slags människotyper där autonomiteten är viktigt för den enskilda människan. Hur respekteras denna vilja? Hur långt får /skall vi gå? Vill ha en annan behandling än den bedömda, vill inte ha någon behandling alls trots påminnelse om konsekvens... osv.
Jo, vi kanske har en vägran blankett ( obs vi har en tråd om detta redan så vi behöver inte fördjupa oss i det på denna tråd, tack!), men det finns nog fall där vi åker ifrån, med underskriften i handen, lite illa till mods över att vi ändå trots försök att övertyga patienten att åka med, ändå vägrade. Vi får ju inte tvinga någon!!
Vad är NORMALT? Vilka normaliseringsprocesser går denna verksamhet (amulans-)igenom under en 5 eller 10 års period? Minns vi några? T e x utvecklingen av RESPEKTEN från omgivningen för ambulanspersonal som har tvingat fram skyddsåtgärder som västar och personligt skydd kurser... är detta normalt?
Vilken utveckling vill vi ha? Kan vi själva styra utvecklingen?
"Vad är normalt?" 
