GÖTEBORG (GP/A/F) den 7 mars -99
I göteborgsbrandens sp år har en h ård strid blossat upp mellan Räddningstjänsten i Storgöteborg och Västra Götalands Beredskapsenhet om vem som egentligen var medicinskt ansvarig p å katastrofplatsen. Var det narkossjuksköterskan Lena Karlsson fr ån OLA-ambulansen i Göteborg eller var det Stefan Peterson, ambulansförest åndare för ambulanssjukv ården i södra Bohuslän?

Narkossjuksköterskan Lena Karlsson och ambulanssjukv årdaren Kent Bergstrand i OLA-ambulans 878 fr ån Lundby var första ambulans p å plats. Kent Bergstrand tar ansvar för och organiserar - i samr åd med polis och räddningstjänst - det praktiska arbetet p å platsen. Enligt Socialstyrelsens författningar är det alltid den med högst medicinsk kompetens som har det medicinska ansvaret. Lena Karlsson tar därför p å sig rollen i väntan p å att en läkare ska komma till platsen. Lena och Kent skaffar sig en överblick över katastrofplatsen och bedömer snabbt att det just d å finns cirka 30 skadade. Lena m åste göra medicinska prioriteringar.

Räddningsarbetet finns noga beskrivet i rapporter hos olika myndigheter. Lena Karlsson och Kent Bergstrand har bidragit med sin del i räddningstjänstens rapport. Men i en annan rapporter, gjord av sjukv årdens beredskapsenhet, beskrivs ansvarsfördelningen vid räddningsarbetet p å ett annat sätt. Enligt den är det Stefan Pettersson, ambulansförest åndare för ambulanssjukv ården i södra Bohuslän, som tar över det medicinska ansvaret vid ankomsten till brandplatsen.
- Jag kontaktar OLA-personalen omedelbart när jag kommer till olycksplatsen. De är väldigt tagna av det som händer och kan inte svara mig riktigt, säger han. Jag tar över ansvaret och fördelar arbetet.

Enligt beredskapsenheten i Västra Götalands rapport beslutar Stefan Pettersson att livräddning ska ske. Klockan är d å 00.25 och Lena Karlsson och Kent Bergstrand har d å redan arbetat med livräddande insatser i 35 minuter.
- Rapporten stämmer inte. Vid den tidpunkten hade ambulanser redan kört i väg med skadade och bussar fanns p å plats för att transportera bort flera skadade, säger Kent Bergstrand.

Annika Hedelin är chef för beredskapsenheten i Västra Götalands län. I en sammanställning av beredskapen under katastrofnatten och tiden därefter beskriver hon olika yrkesgrupper och olika personers funktioner. Räddningstjänstens direktör åke Jacobsson och ställföreträdande räddningschef H åkan Alexandersson har reagerat p å, som de anser, en mängd felaktigheter. I ett brev till Annika Hedelin skriver de att felaktigheterna "rör i huvudsak uppgifterna som ambulansförest åndaren i södra Bohuslän lämnar om sitt eget deltagande i arbetet".
- Min rapport bygger p å de delaktigas egna rapporter fr ån natten. Jag kan inte ifr ågasätta om de stämmer eller inte, säger Annika Hedelin.

GP:s reporter fr ågar Hedelin om det inte alltid är den med högst medicinsk kompetens som ansvarig för det medicinska arbetet p å en olycksplats?
- Jo, det stämmer, svarar Hedelin.
GP:s reporter fr ågar Hedelin om det d å inte var självklart att ansvaret l åg p å narkossjuksköterskan i OLA-ambulansen, oavsett vad ambulansförest åndaren, med lägre medicinsk kompetens, säger?
- Det har g ått prestige i det här. Jag ska tala med Lena Karlsson men det är inte en diskussion jag vill föra i medierna. Det enda jag kan säga är att det handlar om en utbildningsfr åga för Lena, säger Annika Hedelin.
N ågot som Lena Karlsson inte h åller med om.
- Det m åste vara rätt i rapporten. Dels för att anhöriga har rätt att f å veta sanningen för att g å vidare i sorgearbetet, dels för att sjukv ården och räddningstjänsten p å ett konstruktivt sätt ska kunna dra slutsatser av sitt arbete.

Annika Hedelins uppfattning om arbetet under branden kommer tillsammans med andra rapporter att ligga till grund för en s å kallad KAMEDO-rapport. Förkortningen st år för katastrofmedicinska organisationskommittén som är knuten till beredskapsenheten vid Socialstyrelsen. Hösten 1999 räknar överläkare Per Kulling, sekreterare i kommittén, med att rapporten ska vara klar. Utifr ån KAMEDO-rapporterna dras slutsatser om vad som fungerat, vad som kan göras bättre och vad som eventuellt ska förändras i katastrofberedskapen.
- Det är oerhört viktigt att uppgifterna är korrekta s å att vi inte drar slutsatser av ett felaktigt beskrivet skeende eller gör förändringar som bygger p å n ågot som aldrig egentligen har prövats, säger Per Kulling.