När det gäller nedkylningen sägs i rapporten att många av dem som räddades snabbt kommit upp på en flotte och därmed fått ett fungerande vindskydd som skyddade mot nedkylning.

I rapporten kommenteras ledningsarbetet under räddningen. Här menar författarna att det förelåg vissa oklarheter om vem som egentligen skulle leda verksamheten vid färjeterminalen, eftersom räddningstjänsten inte behövde delta där.

Vad gäller sjukvårdsledningen konstateras att också de sjukvårdsinrättningar som inte berördes av själva olyckan har behov av tidigt information, vilket de inte fick. Att placera alla patienter som kom till Sverige på endast två sjukhus bedöms som fördelaktigt.

I rapporten har informationen kring olyckan studerats. Här betonas att många telefonlinjer krävdes för att täcka det stora behovet av information till oroliga anhöriga och till massmedier. Katastrofplaner bör därför omfatta snabb inkoppling och bemanning av många telefonlinjer för att snabbt täcka detta behov. Så tidigt som möjligt bör dessa telefonnummer också tillkännages exempelvis i lokalradion och TV.

När det gäller det psykosociala omhändertagandet betonas att det är särskilt viktigt med samordning när många instanser medverkar. Särskilt i storstadsregioner bör man planera så att sjukvård, räddningstjänst, kyrkliga och privata organisationer kan samarbeta t ex genom att det finns ett gemensamt kansli. Behovet av en adekvat registrering av telefonkontakter med anhöriga för att möjliggöra en aktiv uppföljning noteras särskilt i rapporten. En sådan registrering måste ske i nära samarbete med polisen.

I rapporten konstateras också att nära anhöriga till dödade, såväl identifierade som saknade, är högriskgrupper för att utveckla framtida psykiatrisk sjuklighet. Därför framhålls att tiden för ovisshet om vad som hänt eller vad som planeras att göras för att identifiera och eventuellt omhänderta döda bör vara så kort som möjligt. Motstridiga besked bör undvikas.

Också överlevandegruppen är en högriskgrupp avseende posttraumatiskt stressyndrom.

När det gäller hemtransporten av överlevande från Finland, konstateras att det inledningsvis rådde oklarhet om hur denna skulle organiseras eftersom samordning inte skett mellan Utrikesdepartementet och Socialstyrelsen. Rapportförfattarna betonar också att det vid en olycka som drabbar flera regioner (landsting) behövs en samordnande funktion från en överordnad myndighet eller motsvarande. Och de menar att för frågor relaterade till sjukvårdande verksamhet borde Socialstyrelsen formellt tilldelas en sådan samordnande funktion, vilket myndigheten inte har idag.

Ytterligare upplysningar: Per Kulling, biträdande överläkare vid giftinformationscentralen, Stockholm, och vetenskaplig sekreterare i KAMEDO, som varit redaktör för rapporten, tel 08 - 783 3144 eller minicall 0746 - 499 844.