SYSSLEBÄCK (A/F) den 25 juni 2001
Deltidsbrandmännens utbildning p å defibrillatorn avslutades en tisdag i maj. Lördag i samma vecka räddade deltidsstyrkan livet p å en patient som drabbats av hjärtstopp.

Detta hände i Sysslebäck i Torsby kommun. Räddningstjänsten hade f ått defibrillatorn i g åva av Hjärt- och lungsjukas förening i Norra Värmland. En defibrillator är enkelt uttryckt en apparat som med elstötar kan f å ig ång ett hjärta som stannat. S ådana "hjärtstartare" har funnits länge, men har krävt specialkunskaper och har bara f ått användas av sjukv årdspersonal.

Klartecken
Nu har tekniken utvecklats och handhavandet förenklats avsevärt. Under senhösten gav Socialstyrelsen därför klartecken till att defibrillatorer, under vissa förutsättningar, f år användas ocks å av andra yrkeskategorier. En defibrillator av den typ som användes i Sysslebäck kostar cirka 28 000 kronor.
- Brandmän är den mest naturliga kategorin användare utanför sjukv ården. Det gäller b åde i glesbygden och i städer. Här i Torsby har vi åkt p å första hjälpen-larm sedan 1992, men har saknat den extra möjlighet till livräddande insatser som moderna defibrillatorer erbjuder, säger räddningschefen i Torsby, Bengt Carlsson.

Han tycker att det borde vara en självklarhet att alla brandstationer i glesbygd runtom i landet utrustas med varsin defibrillator.
- Jag vet att det finns landsting som säger nej till att l åta brandmän använda denna utrustning. Det är obegripligt och den enda förklaring jag kan tänka mig är att det är det gamla revirtänkandet som lyser igenom hos sjukv årdsansvariga i dessa landsting.

Förutom grundläggande kunskaper i HLR (Hjärt-lungräddning) krävs fyra timmars kompletterande utbildning i handhavande för att f å använda defibrillatorn.

Här kan flest räddas
Enligt Bengt Carlsson kommer tyngdpunkten i den kommunala räddningstjänsten att förflyttas alltmer mot v årdsektorn och det är här som flest liv kan räddas, särskilt p å orter där det inte finns eller är l ångt till ambulans.
- Samtidigt som vi ska fortsätta upprätth ålla det självklara samhällsansvaret att förebygga bränder och att ingripa när det trots allt börjar brinna är jag övertygad om att flest liv kan vi rädda när vi är p å uppdrag som inte har med eld och rök att göra.
- Under mina 30 år i yrket har jag aldrig varit med om att rädda n ågon i samband med en brand. Däremot vet jag att vi räddar liv varje år genom att vara l ångt före ambulansen p å trafikolycksplatser och att åka p å första-hjälpenlarm.
- En del ser denna verksamhet som ett hot och att vi klampar in p å n ågon annans ansvarsomr åde. Men det är inte vad det handlar om, utan vi är en kompletterande resurs i avvaktan p å att ambulansen och sjukv årdsspecialisterna hinner fram.

Snabbare p å plats
- Det finns m ånga fler brandstationer än ambulansstationer och därför är vi oftast snabbare p å plats och kan genom grundläggande livsuppeh ållande insatser se till att ambulanssjukv årdarna över huvud taget har n ågon patient att v årda när de kommer fram. Jag tror p å ett nära samarbete mellan kommunal räddningstjänst och ambulanssjukv ård och det har vi här i Torsby kommun.

Den lyckade insatsen i maj med defibrillatorn skedde sedan räddningstjänsten vid deltidsk åren i Sysslebäck larmats till en 81- årig man som känt bröstsmärtor. Ambulansen i närliggande Likenäs var p å annat uppdrag.
- Styrkan var snabbt p å plats och mannen fick syrgas och s åg ut att kvickna till. Men efter en halvtimme föll han ihop med konstaterat hjärtstopp. Brandmännen använde defibrillatorn, gjorde som de blivit lärda och 81- åringen återvände till livet.

Bengt Carlsson hoppas nu kunna utrusta ocks å övriga deltidsstationer i Torsby kommun med defibrillatorer.

STIG DAHLÉN