Redan 1984 p åpekade Socialstyrelsen att delegering inom ambulanssjukv ården är en möjlighet att tillfälligtvis överbrygga gap mellan formell och reell kompetens och därmed ge ökat utrymme för kvalificerade insatser.

Delegering skulle s åledes innebära att patienterna kan f å behandling i ambulanssjukv ården, som de annars f ått först p å v årdinrättning. S å länge detta kan ske med god kvalitet och säkerhet l åter det övertygande att även denna form av delegering är positiv. Men ett av problemen blir naturligtvis d å genast att vi fortfarande oftast inte vet s å mycket om kvaliteten och säkerheten. Vi följer nämligen inte upp delegeringsförfarandet regelbundet "“ trots SoS regelverk om bl a kvalitetssäkring m m. Och trots att ekonomin är ansträngd i sjukv ården, synes attityderna renodlas mer och mer i riktning mot behovet av allsidig kompetens och helhetssyn inom ansvarsomr ådet. Knappast syns n ågon attityd i riktning mot smal spjutspetskompetens utan tillräcklig helhetssyn.

Ett annat problem är att m ånga f ått uppfattningen att delegering av medicinska åtgärder är en lösning att löpande använda år efter år. Detta har aldrig varit avsikten. Även om m ånga uppfattat motsatsen har delegering i grunden avsetts vara tidsbegränsade lösningar, som skulle bortfalla s å fort rätt formell kompetens införts. Först d å anses grunden finnas för god kvalitet och säkerhet för patienten. Självklart m åste "“ genom mätningar "“ hela tiden kontroll ske av att detta ocks å är i överensstämmelse med verkligheten.

Ytterligare komplicerat blir det när de tv å delegeringsbegreppen ovan blandas med känslor och förses med undertoner som jämlikhet, rättighet, lönep åslag osv. Även om det officiella motivet nästan aldrig varit n ågot annat än 'för patientens skull'.

Riktigt sv årt att avgöra vad som är 'rätt' respektive 'fel' blir det när erfarna medicinska företrädare dessutom framför synpunkter att nuvarande delegeringsförfarande är optimalt om blott personalen erh åller kort kompletteringsutbildning. Men yttrar detta bara i kraft av sin egen status och auktoritet "“ utan att anse sig behöva framlägga bevis grundade p å seriösa uppföljningar.

Nuvarande delegeringsmetoder (omfattning och upprepning år efter år) blev orimliga när åliggandelagen fastställdes, och i skenet av Hälso- och sjukv årdslagen. Men hittills har ambulanssjukv ården kunnat luta sig mot specialbestämmelser för läkemedelsadministration i ambulans (SOSFS 1995:8). Och förmodligen förväntar sig m ånga att s å blir det även i framtiden.

Socialstyrelsens nya författning om delegering är förmodligen inte skriven med n ågra speciella tankar p å ambulanssjukv ården. Den är generell för sjukv ården. Och i grunden finns det inga vägande skäl till varför ambulanssjukv ården skulle behöva eller ha n ågra 'egna' författningar ang ående generella v ård- och behandlingsrutiner.
Förutom ovanst ående lagar och förändrade värderingar och synsätt i sjukv ården kan man ana att den nya författningen kommit till för att ytterligare förtydliga rutiner och ansvarsfördelning i gränsskiktet mellan landstingssjukv ård och kommunal sjukv ård.

Den nya författningen ger ocks å mycket klart uttryck för generella krav p å rätt kompetens som grund för rätt kvalitet och rätt säkerhet. Och det gäller rätt formell kompetens, med ett f åtal angivna 'genvägar'. Däremot finns inga undantag att personalen kan ha reell kompetens som skulle vara tillräcklig, om v ård- och behandlingsomr ådena är s ådana att n ågon viss formell kompetens krävs. Delegering kan och f år bara användas i undantagsfall. Och det m åste rimligen tolkas s å att delegering aldrig kan f å bli en löpande systemlösning. Vare sig i ambulanssjukv ård eller övrig sjukv ård.

Detta kan logiskt inte innebära n ågot annat än att specialbestämmelser för läkemedelsgivning i ambulans kommer att upphävas. Säkert inte i morgon. Men när huvuddelen av sjukv årdshuvudmännen n ått avsedd kompetensniv å genom rekrytering av lämpliga, yrkeserfarna och specialutbildade legitimerade sjuksköterskor. Eller genom vidareutbildning av egen personal till leg sjuksköterska inklusive tjänstgöring som sjuksköterska inom akutmedicinsk verksamhet.

Hur klarar sig d å de som fortfarande värjer sig mot dessa förändringar? T åget har f ått fart nu. Det är i sista sekunden att hoppa p å. Vad är alternativet? Avskedanden av personal i framtiden för att n å rätt kompetens i panik? En smärtsam lösning. Och sv årstyrd för de inblandade.

För dem som redan rekryterat rätt kompetens i flera år är det däremot lätt nu.

Är detta d å den slutliga nedvärderingen av traditionellt utbildade ambulanssjukv årdare?

Nej, nej och åter nej. Jag har p åtalat motsatsen m ånga g ånger i denna debatt. Det stora flertalet av v åra ambulanssjukv årdare har kunskap, erfarenhet och förm åga inom sitt yrke som är värd all respekt. Och som kan utvecklas vidare.
En lämplig och inom sitt yrkesomr åde kompetent ambulanssjukv årdare i team med en lämplig och inom sitt yrkesomr åde kompetent sjuksköterska blir en mycket slagkraftig kombination för de uppdrag som i framtiden kräver en s ådan sammansättning.

Men personal, fack, arbetsledningar och övriga intressenter m åste ytterligare förtydliga ambulanssjukv årdarens framtida yrkesroll. Det är den väl värd! Med rätt organisation och ledning kommer framtiden ocks å att erbjuda synnerligen viktiga och stimulerande arbetsuppgifter även för de hittills 'traditionellt' utbildade ambulanssjukv årdarna. Även om n ågra säkert ifr ågasätter trovärdigheten i detta p åst åendet.

Karl-Axel Wallman-C:son
chefredaktör