(A/F) den 12 november -97
Yrket som ambulanssjukv årdare och kraven p å utövarna, har förändrats otroligt snabbt. Betydligt snabbare än de flesta andra yrken. Vi är fortfarande inne i snabbt och aktivt förändringsarbete, och mer kommer. S ådant skapar naturligtvis inte bara positiva effekter. Oro, rädsla och osäkerhet lurar i vassen.

Vi har tidigare i Ambulansforum försökt belysa hur debatten kring ambulanssjukv årdens utveckling inte bara präglas av saklighet. "Andra orsaker" p åverkar ibland diskussionen, även om den förs under saklighetens täckmantel. Det finns stor risk att dessa ibland v åldsamma slängar gör utvecklingen otydlig för en del. D å ökar osäkerheten och rädslan.

Centrala myndigheter och andra organ med tyngd och stor spridning av sitt budskap har givetvis ett stort ansvar att inte förvirra. Dit hör ocks å olika medier som exempelvis TM/Räddningsmedicin och inte minst Ambulansforum.

Föreningen för Ledningsansvariga inom Svensk Ambulanssjukv ård (FLISA) är en s ådan organisation med ansvar för att vara saklig i debatten. Därför blir jag bestört och bekymrad när jag läser delar av vad FLISA:s ordförande Bror G årdelöf skriver dels i TM/Räddningsmedicin nr 5/97 och dels vad han p åst ås ha yttrat i Dagens Medicin nr 28/97.

Trots att Socialstyrelsen vid förfr ågan d å ej accepterade att andra än sjuksköterskor skulle handha trombolytisk behandling i ambulanssjukv ården lät Bror G årdelöf ambulanser inom hans medicinska ledningsomr åde fortsätta med s ådan behandling. Han gjorde det naturligtvis i rollen som chefsöverläkare och inte som FLISA-ordförande. Men Dagens Medicin är inte sen att skriva ihop detta s å att läsaren lätt f år uppfattningen att detta är kopplat till FLISA. Det är sv årt att skilja p å olika roller, men som ordförande i en förening med de uppgifter FLISA borde ha, m åste man vara extra försiktig för att undvika förvirring i debatten.

Är det kanske till och med s å att FLISA:s medlemmar är beredda att st å bakom denna typ av agerande?

Min bedömning är att det i stället av flertalet uppfattas som medicinsk anarki, vilket ytterligare skadar FLISA:s i dessa sammanhang tr åkigt nog redan skamfilade rykte. Förhoppningsvis har Dagens Medicins redaktion feltolkat Bror G årdelöf, och vi kommer att f å se en dementi.

I TM yttrar Bror ang ående utbildning för ambulanssjukv årdare "FLISA ställer sig tveksam till idén om en principiell uppdelning av ambulansbesättningen i tv å kompetensniv åer"¦"¦En s ådan uppdelning ger klara risker för konflikter p å arbetsplatsen och inom varje besättning, och den försv årar personalplaneringen avsevärt. Däremot är idén bra i ett kompetensutvecklingsskede, innan all personal n ått en högre, beslutad niv å".

I realiteten kan inte FLISA ha yttrat sig om detta. Ärendet kan möjligen ha behandlats i styrelsen. Jag är mycket tveksam till om FLISA:s medlemsmajoritet har denna uppfattning. De fakta jag känner till talar inte alls i den riktningen.

Varför kan inte sjuksköterska och undersköterska arbeta ihop i framtida ambulanssjukv ård, när det redan i dag g år s å bra p å s å m ånga ställen? Och när det är gängse samarbetsform i övrig sjukv ård? Med kompetent arbetsledning, som förm år "lyfta" och stimulera befintlig personal, och stötta dem i utvecklingen av egen yrkesidentitet, är konfliktrisken erfarenhetsmässigt begränsad.

Med d ålig arbetsledning kan det emellertid finnas avsevärt större konfliktrisk! Men, om det här nu enligt G årdelöf är en bra idé under uppbyggnadsskedet, varför g år det d å ej p å sikt? Skulle det nu uppkomma n ågra konflikter, s å m åste vi väl änd å ha löst dem p å alla de år genomförandet skall ta enligt vad G årdelöf yttrat i andra sammanhang?

Vem eller vilka har f ått Bror att tro att denna personalplanering i ambulanssjukv ården är sv årare än i sjukv ården i övrigt? Med god integrering kan det tom bli lättare! Men tolka inte detta som att undertecknad heller anser tv å kompetensniv åer vara n ågot självändam ål! Fr ågan behöver helt enkelt belysas bredare innan n ågon egentligen har underlag för att yttra vad FLISA (och andra) anser lämpligast.

Jag vet att Bror G årdelöf är en beg åvad, trevlig och kunnig kollega. Därför har jag sv årt att först å vilka drivkrafter som f år honom till denna typ av yttranden. Samtidigt som jag hoppas att FLISA:s medlemmar tar en ordentlig funderare p å om s ådant agerande gagnar föreningens intressen, eller om de möjligen snarare tillgodoser andra intressegrupper? Om medlemmarna sympatiserar med detta skall de naturligtvis ge sin ordförande allt stöd. Om man inte instämmer är det lika viktigt att detta klart deklareras.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör