(A/F) den 11 juni -99
Senaste veckan har vi fr ån insändarplats tagit del av en ytterst skrämmande och tragisk beskrivning av förh ållandena p å en av v åra arbetsplatser inom ambulanssjukv ården.

Insändarskribenten har av förklarliga skäl avst ått fr ån att publicera sitt namn. Jag vet inte vem han eller hon är — enligt v åra rutiner är det endast v år ansvarige utgivare som vet detta. Även utan offentlig namnunderskrift tycker jag skribenten agerade mycket modigt när han eller hon förde fram s å känsliga problem. S ådant m åste lösas, men jag kan n ågot tänka mig in i vilken frustration och v ånda s ådana arbetsförh ållanden åsamkat personalen. Jag tror att vi alla som läst dessa insändare känner djupt med "Pseudonym" och övriga p å stationen.

Hur undviker vi att s ådant uppst år? Hur f år "huvudmannen" chansen att upptäcka s ådana problem innan de n ått orimliga proportioner ­ om inte den lokala ledningen inser detta i tid?

Själv har jag den senaste veckan haft den stora förm ånen att uppleva diametralt motsatta förh ållanden. Tv å organisationer, som jag är mycket nära engagerad i, Ambulanssjukv ården i Lerum och Ambulans i Väst AB AIVAB har genomg ått revision för certifiering enligt SS-EN ISO 9002. De blir därmed, s å vitt vi känner till, de tv å första ambulansföretagen i Sverige, som erh åller s ådant kvalitetscertifikat. Ett viktigt steg, som manar till efterföljd!

Vill jag d å p åst å att pärmar och papper eliminerar kvalitetsbrister och arbetsmiljöproblematik?

Nej, ingalunda! Men processen, som leder fram till en kvalitetscertifiering är ett ytterst effektivt vapen mot s ådana här missförh ållanden. När ledningen accepterar att organisationen skall arbeta med och efter ett kvalitetssystem blir det otänkbart med s ådana systematiska missförh ållanden. Och när personalen med liv och lust och fantastiskt engagemang driver utvecklingen fram åt s å bidrar de p å ett synnerligen effektivt och positivt vis till b åde verksamhetens och sin egen utveckling. Och dessutom har de ocks å skaffat sig ett mycket kraftfullt vapen. Om allvarliga missförh ållanden likväl skulle kunna uppst å kan personalen omg ående "avliva" dessa!

Jag är enormt stolt och glad, men ocks å mycket ödmjuk, över att ha f ått vara med i denna utveckling. V år personal har åstadkommit n ågot alldeles fantastiskt. Och jag är övertygad att de alla känner hur de har vuxit själva!

Men det är viktigt att ta arbetet i lagom portioner för att inte drunkna. Man m åste bygga ett kvalitetssystem innan man kan g å vidare. ISO 9002 är lagom stort och hanterbart och det finns även utrymme att bygga p å för att uppfylla SoS författning om kvalitet.

Men att börja med utmärkta, men omfattande och sofistikerade metoder som till exempel QUL kan bli övermäktigt för m ånga. Dessutom är de mer inriktade p å ledningen än p å personalen. Och d å riskerar vi att missa den fantastiska "personalprocessen" jag antytt ovan.

Detta är fortfarande i stort jungfrulig mark. Svensk ambulanssjukv ård har möjlighet att g å i sjukv årdens frontlinje och utveckla kvalitetssystem.

Detta gäller naturligtvis fullständigt oberoende av om organisationen är privat eller offentlig.

Gör vi det behöver inte "Pseudonym" skriva fler förtvivlade insändare med detta skrämmande inneh åll. V år verksamhet kommer att utvecklas genom "�ständiga förbättringar"�. Och huvudmannens ambulansledning kommer att veta vad som är bra eller d åligt.

Och det hjälper inte längre att en brandchef, som nyligen, bara säger att hans ambulanssjukv ård är bäst och har hög kvalitet utan att han behöver framlägga bevis. Eller att ett annat företag säger att deras kvalitet är högst ­ utan att de bemödat sig om att mäta den.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)