(A/F) den 29 januari -99
Ambulansforums redaktion har nog aldrig upplevt n ågon lika v åldsam och delvis falsk ryktesspridning som vid hanteringen av författningsförslaget om kompetenskrav i ambulanssjukv ården. Ett antal direkt felaktiga uppgifter har spritts p å olika kanaler. Dessvärre har n ågra av dessa uppgifter till och med smugit sig in i en del remissvar.

Det finns uppenbarligen i flera organisationer lobbyister, som utsetts av organisationen eller möjligen utsett sig själva. Detta tycks vara fullt accepterat i samhället, men det riskerar att sätta demokratiska regler ur spel.

Framg ångsrik lobbying kräver ett visst raffinemang. Bedrivs den klantigt kan den sl å i en riktning, som förmodligen är rakt motsatt mot den avsedda. Ambulansforum f år, vid genomg ången av remissvaren, ett klart intryck av att s ådan "�klantlobbying"� förekommit.

Detta hindrar naturligtvis inte att flera mycket viktiga och angelägna kommentarer finns i remissvaren. Viktiga och angelägna för utveckling av bland annat säkerhet och kvalitet. Ambulansforum utg år fr ån att SoS tar s ådana kommentarer till sig och starkt överväger möjligheterna att inkludera dem i författningstexten.

Remissförslaget har tillställts Landstingsförbundet, som skickat ut förslaget p å underremiss till samtliga landsting, och till övriga tunga organisationer inom ambulanssjukv ården. Därutöver har ytterligare n ågra organisationer själva funnit anledning att komma in med svar.

Remissvaren inneh åller s åledes en del viktiga kommentarer, men i stort framkommer inget nytt. SoS torde sedan tidigare diskussioner vara väl medveten om alla argument; b åde för och mot remissförslaget.

Det är anmärkningsvärt att även de som borde vara initierade gör sig skyldiga till mycket kraftiga felräkningar i sin "�konsekvensvärdering"�. Ett antal landsting är ju faktiskt redan p å god väg mot m ålet, som tidigare kartläggningar visat.

Det behövs inte sjuksköterska i alla ambulanser ­ endast i de som behövs för kvalificerade uppdrag. Däremot behövs det väl kompetenta ambulanssjukv årdare i samtliga ambulanser! Differentiering kan lösa del av problematiken p å ett antal platser. Men inte p å alla. En separat sjuktransportorganisation kan dessutom spara pengar! å andra sidan kan spjutspetskompetens i akutbilar och helikoptrar i vissa omr åden temporärt eller l ångsiktigt ocks å bidra till att lösa utbildningsproblematiken. Om man vill organisera förutsättningslöst. Om man nu vill "�.

Vill "�man"� inte först å det?

Det är inte tal om att kräva att bägge i besättningen skall vara sjuksköterskor. Och vi har faktiskt redan flera hundra sjuksköterskor anställda, som kan "�räknas bort"� fr ån grundutbildningsbehovet. Och d å återst år ett utbildningsbehov som inte är mer än en tredjedel av den överdrivet pessimistiska beräkning, som framkommer i ett av de viktigare remissvaren. Men förvisso, det behövs specialistutbildning ocks å.

Har n ågon lobbyist skjutit skrämskott? Med maskingevär?

De felaktiga (se föreg ående Ledare) ryktena om resultat och tidsplan avseende forskningsprojektet i Göteborg framförs tyvärr ocks å i svaren.

Men det finns även poängfyllda motsägelser. I en och samma skrivelse argumenteras först kraftfullt mot sjuksköterskeutbildning, som tar c:a 36 m ånader, och som skulle vara omöjlig att hinna med. I efterföljande stycke argumenteras lika kraftfullt för alternativet utbildning till legitimerad ambulanssjukv årdare p å 3 ­ 4 år. Nu vet ju alla att 36 är betydligt mer än 4, men änd å"�

Det kanske mest anmärkningsvärda är dock att inget av remissvaren formulerar en direkt medvetenhet om den legala orsaken till behovet av ändrad författning. Ett par av de mera initierade svaren anger dock denna medvetenhet indirekt. Det ligger nära till hands att tolka en del av svaren som om denna författningsändring "�bara"� är n ågot nytt p åfund fr ån tillsynsmyndigheten. N ågot som det är fritt fram att tycka till om ...

D å missar man grovt den legala bakgrunden. Detta förslag till ändring av författningen är i praktiken en alldeles logisk och dessutom nödvändig följd av lagar, beslutade i demokratisk ordning. Kraven framgick tillräckligt tydligt i den fr ån årsskiftet upphävda åliggandelagen (1994:953). De torde ha blivit ännu tydligare i, och vid förarbetena till, den numera gällande Yrkesverksamhetslagen (1998:531). Och de gällande regelverken om Läkemedelshantering och Delegering gör kraven än mer obligata.

Sett mot den bakgrunden är egentligen SoS förslag till en överg ångstid p å fem år att se som utomordentligt generöst och uttryck för betydande flexibilitet. Längre tid kan vi knappast begära.

Strikt ur legal synvinkel borde förändringen troligen redan varit genomförd ­ och helt utan överg ångstid.

Vi har i v år kultur en vitt spridd värdering att värna om de svaga. Men det är inte självklart att de sämsta i detta sammanhang, de huvudmän och organisationer som medvetet fördröjt eller under flera år till och med negligerat behovet av formell kompetenshöjning i ambulanssjukv ården, skall vara vägvisare när författningen fastställs. Men i tillämpningen av författningen är det rimligt att övriga Sverige, inklusive Socialstyrelsen, försöker stötta och bist å dem som f år sv årigheter.

En mera saklig konsekvensvärdering än vad som framkommer i delar av remissvaren borde vara av värde innan SoS fattar beslut. N ågra landsting f år uppenbara problem om inte konsekvenserna skall bli orimliga. Hur deras situation skall lösas kräver ocks å en närmare analys och bedömning under åren efter att författningen fastställts.

Vi skall självklart p å alla vis försöka undvika att den oskyldiga personalen orättvist kommer i kläm.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)