(A/F) den 22 februari 2001
Nu händer det igen. Ytterligare ett landsting "“ i detta fall Värmland "“ framlägger förslag till beslut om en ny sjukvårdsstruktur. Två sjukhus skall inte längre ta emot kirurgiska akutfall. Förslaget föranleds, i bästa fall, av en klok sammanvägning av befolkningens behov nu och i framtiden, tillgänglig kompetens i dag och i morgon samt aktuella och kommande ekonomiska faktorer.

Beroende på om vi är värmlänningar eller inte, och beroende på vår egen situation i övrigt, vår privata ekonomi och politiska inställning med mera, kan vi ha olika uppfattning om beslutet är försvarbart eller inte.

Men oberoende av vad Du och jag tycker så är detta bara ett exempel på vad som kommer att hända i flera landsting under de kommande åren. Dessa beslut påverkar i hög grad ambulanssjukvården. Antalet transporter och transporttiden ökar "“ i en del fall kraftigt! Om inte antalet ambulanser blir större, eller andra raffinerade förstärkningsåtgärder vidtas, kommer ambulansberedskapen att sänkas. Helt andra krav än tidigare ställs på den ambulansvårdansvariges (sjuksköterskan när det gäller bedömnings- och vårdkrävande transporter) kompetens.

Nej, det gäller inte alls bara rätten att ge läkemedel, som debatten hittills felaktigt givit sken av. Det gäller däremot i första hand kompetens för att kunna bedöma hela patienten och hela situationen rätt och fatta rätt beslut. Beslut om lämplig transportdestination (olika sjukhus med olika resurser) kontra transporttid. Beslut om behandling eller om att avstå från behandling. Före transporten och under transporten. O. K. "“ läkemedel ingår naturligtvis här. Men bara som en rätt begränsad del. Tvärtemot vad debatten tycks ge sken av!

Och i det läget, med tydlig kunskap om de höga kraven redan i dag och de ännu högre kraven i morgon, ser vi hur beslutsfattarna runt om i landet högst medvetet feltolkar kraven! På många ställen diskuterar man inte ens, i varje fall inte utåt, vilken specialistutbildning sjuksköterskor i ambu-lanstjänst skall ha. Man utgår från att kravet "bara" är legitimation. För det är ju allt som behövs för rätten att ge läkemedel "¦.. !! Och befintliga ambulanssjukvårdare kan efter en begränsad tids teoretisk högskoleutbildning omedelbart återgå i ambulanstjänst. Utan ytterligare akutsjukvårdstjänstgöring, vare sig direkt efter studierna eller senare som rotationstjänstgöring. Om man diskuterar så lurar man inte bara sig själv. Utan man bedrar även sin personal "“ igen! Om man sitter i chefs- eller annan tongivande funktion.

Vi behöver fler sjuksköterskor totalt i landet. Utbildningsministern "lovar" kraftigt utökat intag till sjuksköterskestudier! Ett tveäggat svärd! Är det rimligt att förmoda att detta leder till ännu lägre antagningspoäng och ytterligare reducerad förmåga att fungera i sjuksköterskerollen direkt som nylegitimerad? I så fall blir behovet av akutsjukvårdstjänstgöring och specialistutbildning ännu mer uppenbart.

Vilken specialistutbildning då? Det debatteras inte heller tillräckligt mycket "“ eller hur? Är det rimligt att antaga att framtidens ambulanssjuksköterska blir avsevärt rörligare på arbetsmarknaden än dagens ambulanssjukvårdare? Ungdomen tycks ju rätt generellt fungera så i dag. Grundutbildning och ett par år tjänst inom akutsjukvården. Lämplig specialistutbildning? Kanske 20 års tjänst som ambulanssjuksköterska "“ med rotationstjänstgöring och hjälpligt bibehållen kompetens även i den egna sjukhusspecialiteten? Och därefter tillbaks till det kroppsligt ofta ändå något lindrigare sjukhusarbetet?

Då kanske vi skall ha ett antal andra specialistutbildningar för ambulanssjuksköterskor än dagens prehospitala specialistutbildning? Och kanske är andra specialistutbildningar även mera lämpade för ambulanssjukvårdare som läser vidare till sjuksköterska? De kan ju ambulanssjukvårdens förutsättningar utan och innan. Teoretiskt och praktiskt!
Sätt fart på den debatten "“ alla Ni som vet och kan och har erfarenhet av dessa frågor!

Låt oss framför allt slippa en ny stor yrkesgrupp som har blivit lurad av en bedräglig och ofullständig debatt. Som har blivit förd bakom ljuset av sina ledare. Och som därför har målat in sig i ett hörn. Återigen.

Tänk om vi kunde få ligga några år före med informationen till personalen denna gången. I stället för att gå ut och försöka dupera folk att tåget står kvar vid perrongen fastän vi vet att det redan har gått. Eller har det kanske gått redan i dag?

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)