(A/F) den 25 september 2000
Räknar allmänheten med att en läkare vet vad som skall göras i en akut livshotande situation? Kanske. Vi, som är engagerade p å omr ådet "�vill"� gärna tro att allmänheten ställer det kravet "� och att läkare därför är skyldiga att leva upp till detta.

å ena sidan tycks det som om lekmannen förutsätter att alla läkare behärskar Akutmedicin och kvalificerad traumatologi.

å andra sidan upplever vi g ång p å g ång "� innan det hänt n ågot allvarligt i familjen eller det nära grannskapet "� ett märkligt ointresse hos allmänhet och beslutsfattare för hur kvalificerad Akutmedicin skall vara organiserad och tillgodosedd.

Det g år bra att engagera läkare fr ån "�vilken specialitet som helst"� till olika publika arrangemang, där det krävs läkare. Och utan att vederbörandes akutkompetens granskas eller ifr ågasätts (det finns faktiskt ögonläkare med hög akutmedicinsk kompetens"�). Och vi vet hur ofta det inträffar, inom sjukhusens väggar, att högutbildad sjukv årdspersonal st år handfallen eller tänker och agerar fel "� när akutfallet inträffar p å fel ställe.

Kulturella faktorer spelar säkert in här. Attityden "�det händer inte mig"� förefaller vara vanligare hos oss än p å en del andra ställen. Kanske ligger detta även bakom sv årigheten att rekrytera allmänhet till frivilliga hjälpinsatser.

Kanske är det rätt att diskutera s å? Kanske skall vi tona ned betydelsen av Akutmedicin? Vi vet ju hur stora problemen är inom åldringsv ården. Och Du känner väl ingen 35- åring, som brukar f å hjärtstillest ånd? Nej, det händer inte hos oss "� det händer bara hos dom andra. Och v åra barn kvävs inte av jordnötter i luftstrupen. Det är "�dom andras"� barn, som kvävs s å.

Troligen och förhoppningsvis, upplever Du som läser detta, ett s ådant sätt att diskutera som djupt etiskt stötande. Vi f år aldrig ge upp. Vi skall fortsätta den angelägna uppgiften att utbilda specialister och bedriva kurser inriktade p å basal och avancerad livräddning. ABC-sjukv ård och omhändertagande av traumapatienter och andra akutmedicinska insatser. Avpassade för sjukv årdspersonal med olika inriktning och olika bakgrund. Och för lekmän!

För det ovanst ående gäller naturligtvis inte bara läkare. Det gäller sjuksköterskor, ambulanssjukv årdare, laboratoriepersonal och transportörer. Och m ånga andra inom sjukv ården. Och allmänheten. Var och en p å sin niv å. Och utifr ån sin sakliga riskanalys.

Men hur sprider vi insikten om betydelsen av akutmedicinsk kompetens? Till beslutsfattarna? Till allmänheten? Och till medierna? Och hur f år vi fram rimliga prioriteringar mellan god ambulanssjukv ård, helikoptersjukv ård och annan kvalificerad akutsjukv ård prehospitalt och p å sjukhus å ena sidan? Och åldringsv ård å andra sidan?

Uppenbarligen räcker det inte med goda och sakliga argument. Och kanske inte ens med forskning av hög kvalitet och noga utvärderad.

Men motsatsen "� osakliga argument och t ex yttranden som ger sken av expertis, men som i realiteten mera är uttryck för personlig idéologi m åste göra debatten sv årtolkad för beslutsfattarna.
Vi närmar oss årets ambulanskongress, s å propagandistiska utspel är förvisso inte oväntade!

En välkänd ambulansöverläkare hävdar i Läkartidningen, i raljerande ordalag, att undersköterskor bör kunna f å hantera läkemedelsdistribution i sjukv ården eftersom det inte finns n ågra bevis för att detta skulle leda till fel och misstag i n ågon större omfattning och han drar parallellen till de goda erfarenheterna av s ådan läkemedelsdistribution i ambulanssjukv ården.

Han bortser emellertid fr ån förh ållandet att vi troligen skulle kunna l åta erfarna operationssköterskor operera blindtarmar och l åta duktiga undersköterskor, efter riktad utbildning, anlägga spinalanestesier. Det är nämligen inte bevisat att detta skulle leda till fel och misstag i n ågon större omfattning. Och det är dessutom troligt (min hypotes!) att problemen skulle bli färre än när unga läkare utför dessa åtgärder!

Men svensk sjukv ård bedrivs inte p å det viset. Och det förklarar Socialstyrelsens företrädare extremt tydligt som svar p å debattinlägget. Socialstyrelsen har fortfarande rättigheten, och skyldigheten, att formulera bland annat kompetenskrav. Och det är Socialstyrelsen, som bestämmer om och när dessa krav skall ändras. Min erfarenhet är att SoS kräver goda sakskäl för s ådana ändringar. Och att SoS varken bör eller kan ändra grunderna i sitt regelverk bara för att olika "�experter"� tycker n ågot. I ena eller andra riktningen.

PAM har, liksom m ånga andra, fr ån starten för tv å år sedan propagerat för forskning p å det prehospitala omr ådet. Men det innebär inte att forskares yttranden generellt är sanna eller att de kan tolkas generellt. Forskningen m åste granskas kritiskt och slutsatserna m åste analyseras noga. Det är föga troligt att forskare uppskattar att, som i Kommunals nyhetsbevakning nyligen, bli citerade som experter till och med p å omr åden utanför den egna forskningen. S ådant riskerar nämligen att minska deras trovärdighet.

Kommunal betonar att läkare vill ha kvar ambulanssjukv årdarna. Har n ågon framfört n ågon annan uppfattning? P åst åendet ger sken av, men betyder troligen inte, att läkare vill avst å fr ån förstärkning med högre utbildad personal prehospitalt, utöver de duktiga ambulanssjukv årdarna.

Det är troligen oundvikligt att olika intressegrupperingar mycket aktivt letar efter, och presenterar, argument som stöttar de egna syftena. Men en större saklighet i den professionella debatten gynnar troligen utvecklingen, patienterna och personalen mer "� p å längre sikt. Men kortsiktigt kan naturligtvis debattörerna vinna stora personliga triumfer p å att säga "�rätt"� saker vid "�rätt"� tillfälle. Även om det är fel.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)