Sten har ocks å, i samverkan med främst europeiska ämnesföreträdare, gjort vällovliga försök att åstadkomma en "europastandard" för akut- och katastrofmedicinsk utbildning för personal av olika utbildningskategorier.

Flera andra centrala "myndigheter" genoför kurser av akut- och katastrofmedicinskt intresse, och dessa blir tämligen väl "standardiserade" s å länge de genomförs av en enhetlig organisation. Försvaret, Civilförsvaret och Frivilligorganisationerna har ofta detaljanvisningar rörande utbildningsinneh åll, vilket gör att utbildningen, åtminstone under ett antal år, blir tämligen likformig.

Vidare finns utbildningshjälpmedel, anvisningar, riktlinjer och handböcker m m fr ån SoS och andra, som underlag även för annan lokal och regional utbildning. S ådan genomförs ocks å hos alla (?) sjukv årdshuvudmän. Genomförandet f år ofta goda vitsord av deltagarna. Det förefaller emellertid som om inneh ållet i s ådan utbildning inte bara vilar p å centrala riktlinjer. Det är troligt att utbildningsansvariga och entusiastiska lärare p åverkar inneh ållet utifr ån egen kunskap och egna erfarenheter. Detsamma gäller för lokala och regionala planverk.

Detta är i s å fall b åde p å gott och ont. Alla dessa utbildningsansvariga och lärare har stor kunskap och stort engagemang. M ånga deltar i nationella och internationella kongresser, och tar del av vetenskaplig litteratur p å omr ådet. Troligen är flertalet berörda medlemmar i SKMF. Det är allts å vare sig kunskap eller engagemang som saknas. Men utbildning i dessa former blir likväl heterogen i landet.

"M ångkulturell"? Och därmed positivt heterogen? Eller negativt heterogen?

Självklart skall utbildning och planverk anpassas till lokala förutsättningar (riskinventering, riskanalys), och till lokal sjukv årdsstruktur och resurser. Men sjukv årdspersonal flyttar, och vid storskaliga olyckor kan det bli aktuellt med l ångtg ående samverkan över länsgränser, och kanske över nationsgränser. Landstingsomr åden sl ås ihop till regioner. Sjukv ården lever med allt mer begränsat resursöverskott och sjukv ården omstruktureras p å ett vis som kan reducera de samlade möjligheterna för storskaliga sjukv årdsinsatser.

Skulle vi d å vinna p å en ännu mer l ångtg ående "standardisering" av akut- och katastrofmedicinsk utbildning?

Inom akutmedicinen har vi i praktiken kommit rätt l ångt redan. Utbildningen i HLR, A-HLR, ATLS och PHTLS har i praktiken kommit att bli "standard". Och inneh ållet i dessa utbildningar är kraftfullt styrt.

Ett intressant försök, som kan leda till ytterligare standardisering av katastrofmedicinsk utbildning, görs i dagarna. Försvarets sjukv årdscentrum (ansvarig: Lars Lundberg) genomför 20 - 22 juni en kurs med benämningen Major Incident Medical Management and Support (MIMMS). Dessa kurser är välkända och uppskattade i Storbritannien, där de har sitt ursprung, sedan flera år. Försvarets sjukv årdscentrum p å Hammarö (Karlstad) genomför kursen helt i sin brittiska form och med högkompetenta brittiska instruktörer. En intressant aspekt p å just denna kurs är att den kan komma att bli NATO-standard. I s å fall skapas möjlighet inte bara för nationell standardisering utan för l ångtg ående europeisk standardisering inklusive civil-militär samordning.

Genomförandet av denna kurs är s åledes en form av test i Sverige. Om den skulle accepteras här m åste den naturligtvis i viss omfattning anpassas till svenska förh ållanden. Det är t ex inte rimligt eller önskvärt, och troligen inte heller möjligt, att vid katastrofmedicinska insatser i Sverige använda brittiska radiofrekvenser"¦..

Men om vi bortser fr ån s ådana petitesser ter sig kursinneh ållet ytterst intressant. Kursen lägger tonvikt p å Ledningsaspekter. Management är inte helt enkelt, och knappast enklare vid inträffade katastrofer än i det dagliga livet. Jag tror (?) att vi fortfarande har mycket positivt att lära, sett fr ån nationell synvinkel, av engelsmännens systematiska metod att angripa s ådana problem.

Det finns även faktiska och kulturella skiljaktigheter i synsätt och metodik. Polisens övergripande ansvar i England. Räddningsledarens i Sverige. Engelsmännens mobilisering av speciell organisation för att (med självironisk underton) servera "tea and sympathy" skall kanske tillämpas litet annorlunda i Sverige?

Men totalt sett inneh åller denna kurs en mycket bra grund för att skapa Samband, Samordning och Samverkan. Den skapar goda kunskaper om alla de olika organisationerna i "Den samlade räddningstjänsten". Den reder ut arbetsmetoder och dynamik. Olika bedömningsgrunder i olika skeden, och p å olika geografiska platser, under arbetets g ång. Den ger enkla, men tydliga, riktlinjer för sv åra prioriteringsavgöranden. Den betonar den stora betydelsen av fungerande kommunikationsmedel och information. Med mera, med mera.

Efter kursen kommer diskussionen att fortsätta mellan berörda myndigheter, sjukv årdshuvudmän, utbildningsinstitutioner med flera för att, förhoppningsvis förutsättningslöst, skapa grunden för framtidens katastrofmedicinska utbildning i Sverige.

Behöver vi en "standardisering" i denna form? Vore den till och med "nödvändig"? Det kan naturligtvis tillämpas även alternativ eller helt ny "standard". Tänk efter och diskutera med Dina regionala ämnesföreträdare. En bred och saklig diskussion kan bidra till ännu bättre resultat i framtriden!

Karl-Axel Wallman-C:son