I tidernas begynnelse svarade militären för undsättning när något gick snett i samhället. Den minnesgode kommer ihåg de fyrspann-anspännda ångbrandsprutorna anförda av en brandkapten etc. Snart nog insåg man att brandförsvaret måste stå på egna ben inte minst på grund av ökade krav på kompetens och utrustning.

På motsvarande sätt svarade och fortfarande på vissa håll svarar brandförsvaret för ambulansverksamhet. En ambulansverksamhet som stöder sig på ”lasta och kör”. Under slutet av 50-talet och början på 60-talet utvecklas insikten inte minst från de erfarenheter som USA erhållit i Korea- och Vietnamkriget. Omedelbar akutvård i skydd på skadeplats.

Denna akutvård krävde att personal och utrustning utvecklades, vi får bättre utbildad personal och bättre utrustning. Jag vill minas från min horisont eldskälen Ove Grauerts som verkade som läkare i mitt närområde någonstans på 60-talet – ”akutintagent vid vägkanten”. De så kallade storbilsambulanserna med både utrymme och utrustning utvecklades. Principen ”stanna och vårda” började bli styrande.

Med anledning av de händelser med storbilsambulanser undrar jag om ambulanssjukvården gått vilse? Storbilsambulanserna ca 4,5 ton är inte byggda för ”snabba transporter” och det var för övrigt inte meningen heller när de togs fram.

Som patient har jag erfarit att det finns god kompetens inom de olika nischerna från ambulanssjukvårdaren till överläkarna på akutmottagningen. Brister samverkan vad gäller utvecklingsarbetet mellan nivåerna? Tvingas ambulansförarna lasta och köra för att rädda livet på de patienter som man ”plockar upp”? Tvingas man till snabba transporter i ambulanser som inte var avsedda för detta på grund av felaktig utrustning och utbildning?

Det kan inte vara lätt för ambulanspersonalen att ….

Bäste Sten