Kompetens frågan har debatterats flitigt inom ambulanskretsar, inte minst här på forumet, och känslorna periodvis svallat höga från de olika lägren. Själv har jag gått den långa vägen med ambulans 7 ve. mental/usk samt en 20 ve. påbyggnadsutbildning i Finland för att nu på "gamla dagar" studera till sjukskötare. När man självkritiskt tittar i backspegeln kan jag notera att kritiken var hård när vi enbart med 7 ve. utbildning skulle ersättas av undersköterskor.
"vem ska bära båren, sköta, köra bilen, vi vill ha en egen specialutbildning" var argumenten vi hade som försvar inför hotet av underskötarnas intrång på vårt heliga ambulansområde.
I stort sätt är argumenten desamma idag när sjukskötarens intrång står för dörren till ambulanssjukvårdens speciella värld.
Finns det någon mening då, för ambulanssjukvårdare med liknande erfarenhet, att studera vidare till sjukskötare. Min egen erfarenhet är väl att rent akutmedicinskt är det ytterst lite utbildningen tillfört mig. De stora blocken andning, cirkulation, vätskebalans, hjärt-lungfunktion samt allmän sjukdomslära har väl i princip varit på den nivå "våra interna utbildningar legat på" inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Min förväntan på utbildningen i detta avseende var väldigt hög och har också givit en viss besvikelse hos mig. Den positiva sidan är att man får en bredare människosyn och många som arbetar inom denna gebit, oavsett titel, är väl inriktade på ett kompetent omhändertagande av multitrauma och i övrigt akut svårt sjuka patienter men glömmer att även de övriga ca. 90 % av fallen också är i behov av professionellt omhändertagande. Att utveckla en svensk ambulanssjukvård där alla läser en smal specialutbildning till Leg. Ambulanssjukvårdare med inriktningen "enbart roliga ämnen" (akutmedicin) tror jag är fel väg att gå, då det är en sådan liten % av alla fall som är i behov av narkoskompetens för att göra en liknelse.
Dessa ytterlighetsfall med behov av sövning, intubering, bylowdränage etc akut är fall för akutbil och helikopterbaserad personal som kan serva ett stort område och följaktligen få en viss vana att utföra dessa moment.
Givetvis ska personalen ha en bra kunskap att utföra de medicinskt delegerade uppgifterna som förekommer men områden som rör "mindre häftiga patientfall" har också ett behov av att ständigt genomgå förbättring. Vad är det optimala omhändertagandet av en collumfraktur? när diskuterades risken med axelskada vid felaktiga lyft av strokepatienter samt förhållningssätt, bemötande, kränkning/gränssättning inom svensk ambulanssjukvård.
Dessa omvårdnadsområden är enbart exempel på områden som är i behov av utveckling, forskning för att man ska kunna säga att svensk ambulanssjukvård står på en vetenskaplig grund. Den nivå vi inom SLL för nuvarande ligger inom är delvis, att antingen är det en "skitresa" eller så var patientfallet så häftigt att man var tvungen att berätta för sin flickvän vad man varit med om när man kom hem. Givetvis ligger det viss provokation i denna insändare men jag tror att blickarna inte enbart ska vara inriktade på ytterlighetsfallen utan de mer normala "casen" skulle också behöva en viss vetenskaplig grund att stå på.
Varför inte i framtiden en tidning där dels läkares senaste rön inom den medicinska forskningen redovisas samt ambulanspersonals egen omvårdnadsforskning (det börjar komma) ges ut. Tyvärr så finns det ett stort behov av häftighet inom denna personalgrupp så jag tror att tiden tills man diskuterar omvårdnad inom svensk ambulanssjukvård ligger långt fram men jag kanske (återigen!!) lyckas med att trolla fram en debatt här på forumet i alla fall.
|