I en studie där man försökte analysera relationen mellan utbrändhet, empati, attityder och erfarenhet kom man fram till följande. Utbrändhet kunde sättas i förhållande till attityder och visade att ju lägre utbrändhet vårdaren hade, desto positivare blev attityden. Utbrändhet kunde också sättas i förhållande till empati, vilket visade att ju lägre utbrändhet, desto högre var det empatiska förhållande till patienten. (1) Denna vetenskapliga studie var gjord på vårdpersonal som arbetar inom demensvård men önskar ändå att ni har den i er tanke när jag beskriver den dåliga attityd som är inbakad i vårt privata ambulansföretag samt vilket resultat detta kan tänkas ge i vårt empatiska förhållningssätt till patient.
Vår årliga kontakt med vår tillsynsläkare som också är delegerande läkare har vi träffat i princip en gång per år under de senaste åren. Temadagen har alltid förlagts till det stora sjukhus som kämpar efter titeln, traumacenter efter amerikansk modell.
Personalen som tjänstgjort natten innan har givetvis inte erbjudits ledigt utan tvingas direkt från nattpass till föreläsning. Dessa har i huvudsak hållits av överläkare som föreläst inom sina respektive specialiteter och intresseområden samt ofta varit på en nivå långt över många ambulanssjukvårdares kompetensområde. Då intresset från sjukhuset att etablera sig som traumacenter i regionen varit stort, samt ansvariga läkare ofta bemannat HKP har mycket handlat om den egna organisationen, helikoptrarnas samt akutbilarnas bekymmer.
Dessa enda föreläsningsdagar har oftast varit en stor besvikelse för dem som självkritiskt vill utvecklas i sitt yrke.
De delegeringskort vi dags datum har i fickan erhölls genom att skrivningen fick tas med hem och sen via post inom en vecka skicka tillbaka den för rättning. Den ända tentan som gjordes på plats var nitrosprayen då den var ny för oss.
Först en provtenta , sen föreläsningen och direkt efter samma skrivning igen så de med någorlunda närminne kvar klarade denna med resultatet nyttja nitrolingual prehospitalt som följd.
Hemtentan som alla hade möjligheten att spika gick det sämre med p.g.a. de deligeringsanvisningar, som med jämna mellanrum blir uppdaterade, ej utförts på vår station under de senaste åren. Det var alltså anvisningar från 95-96 jag nyttjade vid skrivningen, nu var många desamma men…..!
Denna fadäs i kvaliteten kanske kan relateras till att vår stationschef jobbar i en annan kommun jämna månader men någon nackdel med att sex av åtta anställda i princip aldrig träffar sin närmaste chef förutom vid kvartalsvisa stationsmöten tas ingen hänsyn till i detta lågbudget företag.
Vi som jobbar mot flera storsjukhus har inte den möjlighet till sporadiska möten ang specifik patient som många har ute i landet med mindre sjukhus med dess "korta vägar"
Begär man för mycket om man några gånger per år fick möjlighet att tillsammans med delegerande läkare gå igenom mina journaler, gjorde jag rätt? kunde mer ha gjorts? Hur gick det sen för patienten etc. allt för att skapa kunskap, utveckling, feedback samt motverka utbrändhet.
Nu när sommaren närmar sig med nya vikarier som utan inskolning på de enskilda stationerna kommer ca.15 minuter före pågående arbetspass i "ärvda slitna arbetskläder" som de erhållit efter de som gett upp verksamheten. Då alla nya saknar 02 delegering (USK+20 veck+cert) samt att de inte får möjlighet lära sig distriktet före (kostar pengar med en dags inskolning) har man som fast anställd alltid bekymret när vårda? när köra? Då det är svårt att ventilera patient samtidigt som man ska guida föraren till bästa väg.
Som ett litet PS vill jag avsluta dagens brev med: När kvalitetschefen (det finns faktiskt en sådan person) inbjuder till temadag i kvalitetssäkring ska man skratta då? eller gråta? jag bara frågar övriga Ambulanssverige. Glad sommar önskar mannen som snart får sparken relaterat till Offentligt diskuterat företagshemligheter.
(1)åström,S,et al. (1991) Staff burnout in dementia care-relations to empathy and attitudes. International Journal of Nursing studies. Vol.28.No 1,65-75