är dagens fackföreningar visionslösa bakåtsträvare? Om så är fallet, vad är orsaken? Låg insikt om framtidens behov? Bristande allmänutbildning? Endast medlemmarnas vilja gäller? "?????" När jag läste fackets remissyttrande på socialstyrelsens förslag för ambulanssjukvårdens kunskapslyft, får man sig en tankeställare runt de inledande frågorna.
Fackets yttrande sammanfattat - ”Vi kan vara kvar vid det gamla. Den interna utbildningen har gett en verklig kompetens. SoS förslag får konsekvenser för en yrkesgrupp. Vi har ju en fungerande organisation som redan har tagit hänsyn till sjukvårdens utveckling och patientbehoven. Förslaget bör återremitteras, då det saknar helhetsperspektiv samt inte beaktar den forskning som pågår hos oss. För övrigt så har inte SoS samverkat med berörda när förslaget arbetades fram. Tidsperioden för genomförandet är för kort.”
Att fälla omdömen kring den egna förmågan, att utvärdera egna insatser, blir en alltmer ifrågasatt arbetsmetod. Inte minst ifrån trovärdighets synpunkt. För min del är mer fruktbärande att diskutera möjligheter utifrån framtida målbilder.
Som presumtiv patient förordar jag, att ambulanshelikoptrar bemannas med läkare, ambulanssjuksköterska/narkos och två ambulanssjukvårdare (med flygförar- och ytbärgarutbildning). Att akutbilar bemannas med läkare och ambulanssjukvårdare. Att akutambulanser bemannade med ambulanssjuksköterska och ambulanssjukvårdare. Att övriga sjuktransporter bemannade efter de planlagda behoven.
Jag förordar också att ambulanssjukvården lämnar räddningstjänsten inte minst med hänsyn till att mellan 85-90% av alla ambulansinsatser är rena sjukvårdsinsatser. Men framför allt för att ambulanssjukvården skall ingå i och tillämpa samma normer som sjukvården i övrigt. För att säkerställa personalens utveckling bör rotationstjänstgöringen mellan ambulanstjänst och tjänst på sjukhusens akutvårdsektion utvecklas.
StenS