Ja, visst har Du rätt. Vi hade inte varit i denna osäkra situation om informataionen fungerat.
Ledarna hade kunnat tala om vad som stod i den ursprungliga delegeringsförfattningen (1980), vad som har stått i följande författningar, i åliggandelagen och i dess efterföljare, som ju gått i kraft just nu vid årsskiftet. De hade kunnat tala om vad innebörden var i alla dessa när det gäller kompetenskrav. För de har nämligen i det avseendet alla haft samma principiella innebörd. Enkelt uttryckt: Delegering får aldrig bli någon långvarig lösning utan kan endast användas begränsat och med stor restriktivitet.
Men - handen på hjärtat: En hel del ledare har faktiskt talat om detta. Har personalgruppen lyssnat då? Eller har man hellre lyssnat på dem som haft mer "optimistiska" budskap? även om de budskapen varit felaktiga?
Det vi vet nu är: Kompetensbeskrivningen är fastställd sedan länge. Den riktar sig i första hand till Vårdhögskolorna - som underlag för specialistutbildning i prehospital sjukvård. Men den ger naturligtvis även landstingen och "cheferna" klara riktlinjer om vad som gäller för SoS krav på sjuksköterskor i ambulans.
Nya författningen (om kompetenskrav och läkemedel) har just varit ute på remiss. Remisstiden har gått ut. Inom förmodligen få veckor vet vi alltså mer exakt vad som kommer att gälla.
Sedan gäller det för ledarna att tydliggöra detta budskap och omsätta det i praktiken. Men naturligtvis också för politikerna att förse cheferna med politiska beslut som grund för det fortsatta handlandet.
Det är faktiskt inte så att vi kan lägga hela skulden för den virriga situationen just nu på ambulanscheferna och ambulansöverläkarna. I en hel del fall har de gjort mycket stora ansträngningar för att "få fram" de politiska besluten. Men politikerna har fördröjt dessa. Inte förstått? Fått motstridiga signaler från "annat håll"? Eller något annat fel i den demokratiska processen??
Bästa hälsningar /Kalle