Säkert kommer specialistutbildningen att vara utvecklande. Både utbildningsinnehållet och samvaron, "sammanslipningen" med likasinnade.

Att jag tagit upp denna delproblematik har två egentligen helt olika orsaker. Jag redovisar dem här för att öka tydligheten:

1. önskemålet att "utnyttja" specialistutbildningstiden så att slutresultatet blir så bra som möjligt. Alltså fylla på med ytterligare fördjupning inom de viktigaste områdena i stället för att åter upprepa det som eleverna redan behärskar genom mångårig tjänstgöring i ambulans.

2. En förmodan (kanske helt fel?) att "gamla" ambulanssjukvårdare skulle uppleva det dåligt planeret, ineffektivt, mindre meningsfullt med sådan utbildning i "ambulanskunskap" och "fältmässig teknik" som självklart är nödvändig för sjuksköterskor utan tidigare ambulanserfarenhet.

Punkt 1 ovan är väl knappast kontroversiell? Alla borde vara intresserade av bästa möjliga slutresultat. Enda argumentet mot mitt eget resonemang (förutom de formella högskoleproblemen) skulle kunna vara att "andhämtningspauser" under utbildningen kan vara välgörande på många sätt. Det talar i så fall mot för hög effektivitet.

Punkten 2 kan jag helt ha feltolkat. Det kanske i stället är jättebra med avsnitt som vissa studenter (de "gamla" ambulanssjukvårdarna) behärskar till fulländning. Det kan ju ge fantastiska dialoger och idéutbyte mellan de olika studentgrupperna.

Min önskan är alltså att hitta ett system som är så bra som möjligt för alla studerande på detta området. Och som därmed ger hög kvalitet, service och kompetens i framtiden.

Jag kan alltså ha fullständigt fel - tala om det för mig, så lovar jag sluta med denna del av argumentationen. Då har denna diskussionen givit ett mycket positivt resultat, även om det blir annorlunda just i detta avseendet än vad jag trodde från början!