Frågan är snarare, om man befinner sig i apstadiet bör man då jobba med ambulanssjukvård?
Vem kan ha förtroende för ambulanssjukvård när hot, trakasserier och fysiskt våld förekommer inom organisationen. "En för alla och alla för en" som Ramses skriver i en av sina insändare, var har det tagit vägen?
Kan det vara så att det finns mindre starka informella grupper inom ambulanssjukvårdarna/sjuksköterskorna som försöker bestämma och styra övrig personal? För dessa är antagligen "en för alla och alla för en" viktigt, men det leder antagligen inte till någon bra form av vårdutveckling för patienterna, eftersom dessa informella grupper brukar vara motståndare till förändring.
Att sedan inbilla sig att lönerna kommer att skjuta i höjden genom att bara tjura och djävlas är antagligen inte något framgångsrikt koncept.
Trots dåliga löner så lockar ambulanssjukvården många nya ambulanssjukvårdare/sköterskor. Det kommer troligtvis att fortsätta att vara så. För att kunna förbättra ambulanssjukvården och avstyra de destruktiva krafter som håller tillbaka utvecklingen, bör sådana grupper få en minimal makt och patienten åter sättas i centrum.
Tack för ordet
Raul
|