Det bästa, och enklaste för allmänheten, är så få och så stora föreningar som möjligt. Det blir lättare att följa debatten, men det också finns en risk med "stora" föreningar. Många gånger förs talan för hela föreningen av en eller ett fåtal personer, i skenet av att de har stöd för sina åsikter från föreningens alla medlemmar. Men står verkligen medlemmarna bakom åsikterna?

Huruvida styrelsen eller ordföranden har stöd från medlemmarna bekräftas i samband med årsmötet. Den kanske viktigaste händelsen i föreningens verksamhet. Det är beklagligt när föreningar med riksanknytning avhåller årsmöten och det kommer tretton personer.
Vad grundar sig medlemskapet på? Ett yrkesintresse, gemensam syn på utbildning eller ett prenumerantregister?

En stor förening som skulle lyckas med konststycket att förena läkare, sjuksköterskor och ambulanssjukvårdare med prehospitalt intresse skulle vara fantastiskt bra som debattorgan, remissinstans och kunskapsförmedlare.

I väntan på att denna "gränsöverskridande" förening uppstår, kan en Riksförening för sjuksköterskor i prehospital akutsjukvård, fylla ett tomrum. Inom sjuksköterskekåren hörs idag många "expertuttalanden" i ambulansfrågor. En del av de befintliga riksorganisationerna - ROA, AN/IVA och Trauma - visar också stort intresse för den prehospitala verksamheten, vilket naturligtvis är glädjande. Frågan är dock om inte den prehospitala akutsjukvårdsutvecklingen hade vunnit mest på en egen riksorganisation, där medlemmarna har ett klart och tydligt mål för verksamheten, men också erfarenhet och intresse för specialistområdet.

Frågeställningen blir än mer intressant i perspektivet av att med anledning av Socialstyrelsens "Kompetensbeskrivning för sjuksköterska i ambulans" har ett helt nytt specialområde för sjuksköterskor tillkommit. Därför skulle det kanske vara bäst om det fanns en riksförening för medlemmar med helst både prehospitala erfarenheter och särskilt engagemang för området.