(A/F) den 27 juni 2001
Bakgrund
Vid större olyckor ställs räddningstjänstpersonal och ambulanspersonal inför situationer som kräver agerande och bedömning utifr ån katastrofmedicinska ställningstagande. Vid Diskoteksbranden i Göteborg 1998 ställdes räddningstjänstpersonal och ambulanspersonal inför en situation som i ordets egentliga mening kan kallas katastrof och där ocks å v årdandet p ågick under relativt l ång tid. Syftet med den genomförda enkätstudien var att kartlägga ambulanspersonals erfarenheter fr ån agerandet vid olyckan. Studien genomfördes 3-5 m ånader efter olyckan. Enkätens fr ågeomr åden berörde erfarenheter av; förberedelse, agerande, arbetssätt, prioritering, möte med drabbade, bearbetning efter olyckan, samarbete med olika räddningsstyrkor, organisation och ledning.

Resultat
Ambulanspersonalen beskriver arbetet som mycket krävande. Ibland var de ensamma med 15-20 skadade runt omkring sig. De flesta arbetade mycket självständigt och fick i stor omfattning ta egna beslut. De som enbart jobbade som ambulanssjukv årdare ans åg i högre grad att det var sv årare att prioritera patienterna än de som hade kombinationstjänster (Räddningstjänst/ambulanssjukv ård). Vidare ans åg fler av dem att de sjukv årdsinsatserna p å skadeplats var otillräckliga. M ånga av dem ans åg ocks å att de hade otillräckligt tid till de lätt skadade och oskadade. I det först skedet prioriterades minimala v ård åtgärder och snabb transport till sjukhus. Upp till sju skadade kunde transporteras i en enda ambulans.

De upplevde att ett fr ån början totalt kaos efter en tids organiserande fick struktur. Detta innebar att när en tydlig arbetsfördelning var etablerad inom sjukv ården p å skadeplats upplevdes det att organisationen fungerade bra. De som tillhörde den lokala räddningstjänsten var mer nöjda med organisationen p å skadeplats och samverkan, polis, sjukv ård och räddningstjänst än de som ryckte ut fr ån omkringliggande ambulansstationer.

De flesta beskriver arbetet som väldigt pressande. Stora krav fr ån drabbade och deras anhöriga att ta hand om just dem. M ånga ur ambulanspersonalen fick ta emot hot och gl åpord och n ågra blev attackerade med knuffar och knytnävsslag. Ibland beroende av att lätt skadade snabbt ville ha en plats i ambulansen.

Resultatet visar att de flesta av ambulanspersonalen var nöjda med sina v årdinsatser under arbetet p å skadeplats. M ånga v årdare beskrev att för att hantera situationen s å g år man in i yrkesrollen, ?jag är här för att göra ett jobb? och evaluerar insatsen i termer av att de ?gjorde det bästa man kunde?. De flesta beskriver ocks å att det var en förm ånen att f å vara med, man är en erfarenhet rikare jämfört med kollegor som inte var med och som har en massa fr ågor och föreställningar om hur det var.

Slutsatser
Inledningsvis var det en stor skillnad mellan behov och tillgängliga resurser. V årdarna fick arbeta utefter basala katastrofmedicinska principer vilket innebar h ård prioritering av vilka skadade de skulle satsa p å och hur l ång v årdinsats som skulle läggas p å varje skadad. Erfarenheterna fr ån olyckan har p åverkat m ånga under l ång tid efter åt. Synen av ungdomar p å stan som är festklädda väckte lätt minnen till liv fr ån den katastrofala natten d å s å m ånga ungdomar dog i diskoteksbranden.

Peter Jonasson