<<<<<<<<    Detta är arkivmaterial    >>>>>>>>

Erfarenheterna fr ån vajervägar är hittills positiva.

Ambulansforum/PAM har haft en del skriftväxling med Vägverket med anledning av en Insändare fr ån Karl-Axel Wallman-C:son den 18 juli 2001 som lyfte fram följande:

"Vi f år allt fler vägar med st ål-vajer-avskiljning av vägbanorna och ibland omväxlande ett respektive tv å körfält. Har Du erfarenheter att förmedla till oss övriga hur räddnings-, ambulans- och polisinsatser bedrivs vid trafikolyckor i s ådana omr åden?

Vid partier med ett enda körfält:

Är det över huvud taget möjligt att angripa i färdriktningen, eller m åste insatsen alltid ske mot färdriktningen? M åste trafiken d å alltid stoppas i b åda körriktningarna? Meddelar SOS-centralerna detta till polisen redan vid utlarmingen, s å att avspärrning kan ske eller sker det först när n ågon enhet n ått fram (och b åda körriktningarna redan är blockerade)? Hur är det över huvud taget med möjligheterna att komma fram med utryckningsfordon här?

Räcker ambulansens utrustning för att p å rimlig tid kapa vajrar när detta är angeläget (och om räddningstjänsten blivit fördröjd/förhindrad)? Hur bedrivs utbildning och övning för insatser p å dessa vägar? Har Vägverket och/eller Räddningsverket förmedlat n ågra riktlinjer? I vilken riktning g år det oftast att ta sig fr ån olycksplatsen? I olycksfilens körriktning? Motsatt körriktning? B åda eller ingen riktning???

Det finns säkert m ånga fler angelägna fr ågor i sammanhanget. B åde nya fr ågor och svar p å fr ågorna och övriga synpunkter är säkert av stort värde att sprida!

Roger Larsson svarade den 18 juli 2001 följande:

Intressant fr ågeställning Du tar upp som även jag "grunnat" p å. Ett annat problem gäller vid bärgning av fordon som har f ått stopp i den "smala" delen. Hur gör man d å? Bärgningsbilen kan ju inte komma "bakifr ån" (kommer ju inte förbi kön) utan bärgningsbilen tvingas rimligen att komma fr ån "rätt h åll" för att sedan backa till objektet. Detta gäller d å under förutsättning att bärgningsobjektet kan lyftas fram.

Än mer kr ångligare blir om den havererade bilen m åste lyftas bak (tex bakljusdriven bil med automatl åda) d å tvingas man rimligen köra MOT körriktningen och sedan BACKA tills man kan vända! Har den i det ovan nämnda exemplet en husvagn tillkopplad blir problemet än större.

Ännu mer kr ångligare blir det med tunga fordon - med eller utan släp - som f ått t ex drivaxelhaveri och därigenom m åste bärgas via baklyft. M åttligt lustigt att tvingas backa med bärgaren med en fullastad lastbil hängandes bakp å! Att fortsätta med den havererade bilen MOT körriktningen torde vara omöjligt d å i s å fall all trafik, åtminstone husvagnsekipage och tyngre fordon tvingas backa!

Vad händer för övrigt den dagen ett l ångtradarekipage f år "stopp" och "l åser" vägen - kanske i timmar i väntan p å bärgare och bärgning - "törs" t ex ambulansförare köra p å fel sida dvs mot körriktningen?

Vägverket svarar:
Du har ställt ett antal relevanta fr ågor kring räddningsinsatser vid olyckor p å de nya vägarna med st ålvajer-avskiljning av vägbanorna och ibland omväxlande ett respektive tv å körfält. Vi vill gärna först beskriva bakgrunden och inriktningen för Vägverkets satsning p å denna nya vägtyp.

En av v åra huvuduppgifter är att kraftigt minska döda och sv årt skadade trafiken - Nollvisionen - samtidigt som v åra ekonomiska resurser är begränsade. Det har under 90-talet dött ungefär 400 människor om året p å nästan 10000 mil statliga vägar. De i särklass vanligaste olyckstyperna är singel- och mötesolyckor, dvs olyckor där föraren ofta av okänd anledning och utan att vara i omkörning förlorar kontrollen över sitt fordon med voltning, tvärstopp mot träd eller mötande fordon som följd. Omkörningsolyckor svarar bara för ca 15 döda per år, ungefär lika m ånga som viltolyckor.

Kring 25 % av dessa 400 dödas p å ca 300 mil längre 13 m-vägar med 90 och 110 km/tim. Den 13 m breda vägen medger att den nya vägtypen kan införas utan breddning. Fördelarna är mycket l åga kostnader, mycket kort planerings- och byggtid och snabbt stora trafiksäkerhetsvinster genom att nästan alla mötesolyckor och m ånga sv åra singelolyckor elimineras. Nackdelarna är bland annat att de enfältiga delarna d å blir smala, ca 5 m, med försämrade förh ållanden för vägarbeten, oskyddade trafikanter, utryckningsfordon och bärgningsverksamhet samt ocks å totalstopp vid lastbilshaverier. Vägverkets bedömning är att fördelarna m ånga g ånger överväger.

Vid varje projektering utreds bland annat i samr åd med aktuella räddningstjänster om vägen bör breddas eller ej. Det leder ibland till att vägen breddas s å att de enfältiga delarna blir ca 6 m. Det förekommer ocks å att särskilda räddningsvägar byggs samt att automatiska omledningssystem installeras. Följden är väsentligt högre kostnader och ofta längre väntan innan åtgärderna är genomförda samt ocks å färre ombyggda vägsträckor. En sv år avvägning!

Räddningsverket har i samarbete med Vägverket utfärdat rekommendationer för utryckningsverksamhet p å den nya vägtypen. Räddningsverket har publicerat dessa i Sirenen nr 3 2001.

Insatsplaner utformas individuellt för varje projekt. Det är d å vanligt att utryckning sker ifr ån b åda h ållen. Framkomligheten vid utryckning begränsas av att det är sv årt att ta sig förbi p å de enfältiga sträckorna. Räcket förses med öppningar ca var 3:e km för att medge vändning för utryckningsfordon.

Det finns vanligen inte tid och möjlighet att vidta n ågra åtgärder för att stoppa den normala trafiken vid utryckning utom p å de vägsträckor där variabla meddelande-skyltar satts upp. Avspärrning sker oftast när räddningstjänst och polis är p å plats. Samverkan med SOS-centralerna sker p å normalt sätt.

Räcket är relativt enkelt att montera ned s å att det g år att köra över det och bärga fr ån "rätt" h åll. Det kan ske genom att vajrarna manuellt läggs ner, genom att de tas av vid vantskruvarna, normalt p å c/c 200 m, eller vid de snabbkopplingar som finns vid varje överg ång. Räddningsfordonen har dessutom utrustning för att akut kapa vajern. Det ing år att räddningspersonalen ska tränas i dessa moment. Det är ocks å möjligt att leda över trafiken p å den intilliggande tv åfältiga delen.

Vägverket och Räddningsverket följer uppmärksamt dessa nya vägar. Erfarenheterna är hittills huvudsakligen positiva. V år bedömning är att vi tack vare de färre sv åra olyckorna haft färre stopp och sv åra räddnings- och bärgningsinsatser efter att vi infört den nya vägtypen än före. Samtidigt har vi full först åelse för att personal vid Räddningstjänst, ambulans och bärgningsfirmor, när olyckor änd å inträffar, har f ått besvärligare förh ållanden. Vi hoppas att tillsammans med alla aktörer kunna utveckla och förbättra räddningsverksamheten p å de nya vägarna inom de h årda ekonomiska ramar som gäller för trafiksäkerhetsarbetet. Och ingen hade varit nöjdare än vi om pengarna räckt till att snabbt bredda och mittseparera alla högtrafikerade vägar i Sverige. Prislappen för omgivningens önskem ål rör sig om hundratals miljarder.

Torsten Bergh projektledare Mötesfria vägar Vägverket NN Räddningsverket

Efter ovanst ående svar har Ambulansforum/PAM gjort följande kommentar till Vägverket:

Varmt tack för svaret, som ju klarlägger mycket.

Kanske missförst år vi Er, men vi f år intrycket att information om lämpligt och möjligt arbetssätt diskuterats exklusivt mellan Er och Räddningsverket/räddningstjänsten (och även publicerats i Räddningsverkets tidning, som i första hand distribueras till räddningstjänsterna). Visserligen är Ambulanssjukv ården ibland samlokaliserad med räddningstjänsten.

Men ambulanssjukv ård är sjukv ård (underställd Socialstyrelsen; inte Räddningsverket) och även om det självklart skall ske och sker samverkan mellan räddningstjänst och ambulans (och alla övriga aktörer inom denna sektor) är det kanske just detta som leder till oklarheterna bland landets organisationer för ambulanssjukv ård? Eller vad tror Ni själva?

Ambulanssjukv ården f år ju sin information fr ån sjukv årdshuvudmannen/landstinget och räddningstjänsten fr ån primärkommunerna. Och ambulanssjukv ården m åste ha kunskap och utrustning för att agera självständigt i väntan p å att räddningstjänsten hinner fram (och ibland r åder naturligtvis det omvända förh ållandet).

Efter detta p åpekande har Vägverket tillfr ågat Socialstyrelsen om synpunkter.

Ambulansforum/PAM kommer att följa diskussionen och återkomma s å fort vi f år veta n ågot nytt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Artikeln publicerad 2001/10/07

<<<<<<<<    Detta är arkivmaterial    >>>>>>>>
[Hem]  [Ledare]  [Nyheter]  [Reportage]  [Forskning]  [Artiklar]  [Insändare]  [Notisen]  [Redaktion]