Lönegruppen i Stockholm
- en berättelse om entreprenörsbyte inom ambulanssjukv ården, sett ur ett ambulanssjukv årdareperspektiv.

Den 14 juni 1999 beslutade Landstinget i Stockholms län att det affärsomr åde där vi var anställda som ambulanssjukv årdare skulle ha en ny leverantör av ambulanssjukv ård fr ån och med den 1 februari 2000. Även ett affärsomr åde norr om Stockholm skulle f å ny leverantör. Beslutet mottogs med blandade känslor ute bland kollegor. Vissa hade goda erfarenheter av Falck som tidigare ofta köpt sig ur problem genom att öka löner eller förm åner. Flera av oss var skeptiska till ännu en genomgripande förändring när vi äntligen f ått ordning p å v år befintliga arbetsgivare.

Det var därför med blandade känslor som m ånga av oss begav oss till det första mötet med den kommande arbetsgivaren i juni. Där presenterade sig Falck genom sin VD Eeva Borg. Hon började med att berätta om familjekänslan som genomsyrade verksamheten inom bolaget. Det som sedan hände kom att prägla de följande åtta m ånaderna. Under sin framställan om vad som skulle hända framöver, framgick att vi inte skulle f å åka i de besättningar vi var vana vid. Vi skulle heller inte f å placering p å en särskild ambulansstation utan kunde verka p å samtliga 9 stationer. Priset togs änd å när Eeva Borg presenterade ca 10 okända personer p å podiet som v åra "nya kollegor". Om vi skötte oss väl skulle vi kunna f å utbilda dessa nya samt vikariera för dem tills de var färdiga att ta v åra tjänster!

Via v år d åvarande arbetsgivare fick vi reda p å att Falck inte skulle betrakta upphandlingen som ett övertagande av verksamhet. Detta innebar att vi skulle f å söka om alla tjänster p å nytt. Kommunal lät hälsa att de betraktade den nya arbetsgivaren som ett bättre alternativ än den befintliga varför man inte tänkte begära att överg ång av verksamhet enligt LAS 6B skulle tillämpas. Denna passivitet kostade ett antal medlemmar i Kommunal deras anställning, skulle det senare visa sig.

Under juli-augusti hände ingenting. Vi fick reda p å att tv å ambulanssjukv årdare fr ån Östergötland, utan n ågon kunskap om de förh ållanden som r ådde i Stockholm, skulle sköta uppstarten. Vi började ana or åd"¦

Under september blev vi kallade till intervjuer hos Falck. Gemensamt för dessa intervjuer var att de beskrevs som trevliga träffar om den framtida anställningen där tv å personer helt okunniga om Stockholm diskuterade den framtida verksamheten. Varje ambulanssjukv årdare skulle vara tvungen att skriva p å friskhetsintyg för att f å anställning. Vidare var det omöjligt att diskutera lönefr ågor m.m. M ånga som var där, även de som tidigare haft anställningsförh ållande i Falck, var mycket besvikna p å detta.

I oktober släpptes bomben. De flesta fick sina anställningserbjudanden och m ånga hade f ått sänkt lön i förh ållande till den befintliga. Flera ringde upp Falck och fick per telefon reda p å att det var emot Falcks policy att förhandla löner "jag känner ju inte dig". Alla var placerade i en grupp efter erfarenhets år. Punkt slut. Även den löneökning som redan var framförhandlad via Kommunal och v år nuvarande arbetsgivare försvann. Flera fast anställda fick inget anställningserbjudande alls, eller ett erbjudande med en konstruktion som var omöjlig att tacka ja till.

En sidoeffekt som uppenbarades var att det mesta av kompetensutveckling som genomförts under åren nu var bortkastat. Utbildningsprogram i lokalkännedom dög att tända i spisen med. Huvudmannens krav "mycket god lokalkännedom p å distriktet" åsidosattes av Falck d å de som erhöll en anställning skulle rotera mellan stationerna. Projekt som startats och drivits med entusiasm blev nu saker som var i vägen. När vi pratade med de som ansvarade för uppstarten visade de inget intresse, om de ens förstod vad vi pratade om.

P å n ågot sätt skulle ju människor arbeta i den nya organisationen. Kläder skulle provas ut, scheman visades upp, det ena orimligare än det andra. P å Nacka menade Falck att man skulle arbeta sex helger av sju! Vi provade inga kläder.

Nu hade vi f ått nog. Gamla frustrationer tillsammans med detta nya blev "hit men inte längre". Stora förändringar hade skett genom åren. Där vi behandlats hur som helst, skulle nu vara till ända. Vissa av oss var uppe i ett halvt dussin arbetsgivare sedan konkurrensutsättningen startade och huvudmannen körde huvudet i sanden g ång p å g ång, teg och fortsatte att inte lyssna. I oktober bildades "Lönegruppen".

Lönegruppen startade som en icke facklig gruppering, kriteriet för att vara med var följande: Man skulle värdera vad man ans åg sig vara värd i grundlön utifr ån ett marknadsperspektiv samt vara beredd att ta ett annat arbete om man inte fick den tänkta lönen. En lägstalön sattes vid 16000 kr/m ån för att acceptera anställning. Gruppen började med ett tiotal personer och växte hela tiden. Vi försökte vara noga och bara ta med de som var välmotiverade och begrep att det skulle bli tufft. Alla kontakter med Falck skulle g å via förhandlingsgruppen. Vi tillsammans med en kollega uts ågs till förhandlare.

Kampen började. Eeva Borg var till en början kylig och lugn. Vi bestämde oss för att det skulle g å värdigt till och att de kollegor som valt att st å utanför skulle respekteras för sitt beslut.

Eeva Borg vägrade att träffa oss utan hänvisade till facket. Falcks egen lönepolicy om individens rätt att förhandla lön i samband med nyanställning åsidosattes av Eeva Borg. Under november växte lönegruppen kontinuerligt och vi började bli betraktade som en maktfaktor. Vi diskuterade med kollegorna p å norr som funderade p å att bilda en liknande grupp. De hade inte samma grundinställning som oss att höja lönen, utan ville enbart beh ålla sina tidigare grundlöner. Vi förstod ganska snart att de inte skulle bilda n ågon grupp utan att det var en tidsfr åga innan de skulle lägga sig för Falck. Vid tiden strax före jul var lönegruppen p å topp. Vi var 42 personer av ca 55 möjliga. Falck tvingades inse att deras verksamhet inom v årt affärsomr åde aldrig skulle g å att starta om vi inte gick med p å att arbeta för dem. Eeva Borg gick för första g ången med p å att träffa oss. Den 4 januari möttes vi i Falckhuset i Stockholm. Mötet var kyligt och vi fick hela Falcks policy redogjord för oss än en g ång samt att dom avs åg att ta ännu mer marknadsandelar i Sverige, kosta vad det kosta ville, "pengar var inget problem". Eeva Borg var pressad och hade börjat g å förbi lönegruppen och kontaktat kollegorna individuellt. Mötet slutade utan att en uppgörelse av ing ående löner kunnat träffas och det var med blandade känslor vi gick tillbaka till v åra kollegor.

Vi som förhandlade kände oss starka, v årt m ål var inom räckh åll. Däremot började vi f å problem internt. Kollegor började bli ot åliga och kände rädsla för sina jobb. Flera började söka jobb utanför ambulanssjukv ården.

Under juluppeh ållet kom första bakslaget. Kollegorna p å norrsidan hade förhandlat genom Kommunal och p å s å vis räddat sina tidigare löner. Vi hade innan de gick till förhandlingen bett dom avvakta för att sätta ytterligare press p å Falck. V år vädjan var förgäves. En viss bitterhet bland de v åra uppstod mot norrsidans uppgörelse. Södersidans facklige förhandlare blev ocks å kallad till detta möte, han gick aldrig dit, han meddelade heller ingen annan att löneförhandlingar skulle ske. De fackligt anslutna blev utan förhandlare. Denna person "belönas" sedan av Falck med att bli stationschef p å Farsta!

All ledig tid gick nu åt att motivera medlemmarna i lönegruppen att ha is i magen. Inga uppgörelser enskilt. "En för alla - alla för en".

Den 20 januari, elva dagar före övertagandet, kom katastrofen. V år arbetsgivare hade personalfest och gravöl. Flera var labila och drack för mycket. H årda ord utväxlades mellan de som var med i lönegruppen och den minoritet som ej g ått med. P å morgonen den 21 januari startade dominofallet. Kollega efter kollega började träffa individuella överenskommelser med Falck. Avhoppen gick inte att stoppa och lönegruppen var lagd i spillror. Fyra m ånaders intensivt arbete försvann p å en förmiddag. Det lärde oss att det är en sak att säga att man är med i en grupp och en annan att innerst inne mena det. Vi uppmanade v åra kollegor att ha kurage och ringa oss innan de hoppade av, och att träffa bra (?) överenskommelser med Falck.

Vad hände sedan? Den 1 februari l åg nära inp å och Falck satte ig ång en febril aktivitet. Eeva Borg lät meddela att hon faktiskt aldrig erkänt n ågon lönegrupp som förhandlingspart och att vi nu kunde kräla i smutsen. Allt som hänt hade varit v årt fel.

Falck anställde merparten av lönegruppen. Ca femton kollegor fullföljde sitt beslut att hoppa av ambulanssjukv ården. Vid starten hade Falck ca 15 % obesatta tjänster och fyllde luckorna med övertid. En del kollegor arbetade veckor i sträck utan en ledig dag. De som varit med i lönegruppen höjde sin lön i förh ållande till Falcks ursprungliga bud med ca 1500kr/m ån. Ingen av oss förhandlare fick erbjudande om anställning.

Falck har nu levererat ambulanssjukv ård i v årt gamla affärsomr åde i ca fem m ånader. Även om lönegruppen inte hade för avsikt att värdera kvalitet kan man inte l åta bli att konstatera att: tv å patienter dött, kanske till följd av bristande utrustning i ambulansen, att personalen arbetar klart mer än vad arbetstidslagen föreskriver, att regionchefen endast arbetade n ågra veckor samt att man har stora problem att klara driften. Ambulanserna är ofta avställda och finns d å inte till patienternas förfogande. Huvudmannen är säkert nöjd änd å, för man f år intrycket av att man inte gör s å mycket åt saken.

Kollegor som tidigare vigde sitt liv åt att klaga p å allt som gick, tiger numera trots alla övertramp, men att äga aktier i Falck och att gamle vännen blev stationschef p å Nacka hjälper nog till.

Syftet med att offentliggöra berättelsen är att beskriva hur en process kan g å snett vid entreprenörsbyte. Det finns säkert m ånga bättre exempel där mycket hänt i samförst ånd. Vi har änd å tyckt att v år berättelse har ett värde, eftersom ambulanssjukv ården konkurrensutsätts allt mer och m ånga riskerar att hamna i kläm bakom karriärister och "policys" i miljardföretag.

Tack till alla Er som sympatiserade och stödde oss i v år aktion.

Lars Kaiheden             Micke Vikström

Ambulanssjukv årdare
Förhandlare i lönegruppen

Falck Ambulans svarar:

Som ansvarig för Falck Ambulans har jag f ått chansen att kommentera "Lönegruppen i Stockholm" en berättelse "¦

Jag kan bara konstatera att det är just en berättelse som inneh åller en rad sakfel, vissa personangrepp och en stark bitterhet.

Till skillnad fr ån "Lönegruppens" talesmän föredrar vi att fokusera p å framtiden. Därför blir mitt svar kortfattat.

Falck Ambulans har nu svarat för ambulanssjukv ården Nord-Väst och Mitt-Syd i Stockholms läns landsting under nästan ett halv år. Starten var intensiv, tuff och innehöll flera motg ångar. Men förv ånansvärt snabbt kom verksamheten ig ång bra p å samtliga stationer, inte minst tack medarbetarnas goda insatser.

Vi har nu internrekryterat en duktig regionchef och även i övrigt f ått "rätt folk p å rätt plats". Vi sl år oss givetvis inte till ro med detta utan intensifierar v årt kvalitetsarbete där patienten alltid är i centrum. Med tanke p å den dynamik och framtidstro som finns i Stockholmsregionen lär fler entreprenörer, i h ård konkurrens, f å chansen att ansvara för verksamheter som tidigare legat hos den offentliga sektorn. I Falck Ambulans känner vi stolthet över att vi anförtrotts ambulanssjukv ård i Region Sk åne, samt landstingen i Östergötland och Stockholms län. Vi tänker fortsätta att utföra ett gott arbete och hälsar gärna nya medarbetare välkomna.

Stockholm i juli 2000-07-12