Ambulanssjukv ården skall fungera som akutmottagningens "förlängda arm". I m ånga av uppdragen (70-80%) är det fr åga om "rutintransporter" där patienten kan antas uppleva trygghet och tillfredsställelse av lugn och säker transport i kombination med en värmande hand, ett vänligt bemötande och empati. Men i resterande fall tas patienten om hand under omständigheter där patienten och närst ående är mycket s årbara. Dessa fall föranleder en djupare diskussion.

Vad är d å de övergripande problemen?
Redan 1984 skrev Socialstyrelsen att en möjlighet att tillfälligt överbrygga gap mellan formell och reell kompetens och därmed ge ökat utrymme för kvalificerade insatser inom ambulanssjukv ården utgör det s k delegeringsförfarandet. Än idag tillämpas denna tillfälliga lösning i m ånga landsting.
Problemet är allts å att personalen har en s å kort utbildningsniv å att en del av dem inte ens är behöriga att arbeta inom övrig akutsjukv ård. Trots denna vetskap har m ånga av dem givits rätten att p å egen hand hantera och ge kraftfulla läkemedel till v åra sv årast skadade och sv årast sjuka medmänniskor. Egentligen är detta s å otillfredsställande att det är sv årt att ta till sig. Men en förklaring g år att finna i det historiska perspektivet:

Ambulanssjukv ård har länge ansetts och kanske fortfarande anses som en transportverksamhet, där omv årdnad och medicinsk v ård haft underordnad betydelse.
Ursprungligen begränsades kraven p å ambulanspersonal till styrka att bära b år, körskicklighet och fordonskännedom. I början av 1980-talet började de medicinska kraven accelerera p å personal med denna bakgrund. Personalen fick först en 7-veckors kurs i ambulansv ård, därefter erbjöds en 20-veckors kompletteringskurs för de som s å önskade. 1990 anser Socialstyrelsen att ambulanspersonal bör vara undersköterskor. 1995 skriver samma myndighet att för medicinskt mer kvalificerade uppgifter krävs "” som inom hälso- och sjukv ården i övrigt "” mer omfattande medicinska kunskaper. I flertalet fall är Socialstyrelsens uppfattning att sjuksköterskeutbildning med erfarenhet av akutsjukv ård samt p åbyggnadskurs i ambulanssjukv ård rätt bakgrund.

Här skulle egentligen diskussionen ha kunnat avslutas. Tillsynsmyndigheten har förklarat sin inställning och kvar är d å bara att vänta p å att landstingen förändrar sina ambulansverksamheter efter dessa intentioner. Tyvärr blir sannolikt denna väntan mycket l ång i flertalet landsting. Uppföljningar visar p å stora avvikelser mellan landstingen. En liten del är kvar p å samma niv å som i början av 80-talet, medan de flesta har n ått upp till minst undersköterska i bilarna och slutligen "” ljuset i mörkret "” de f åtal landsting som infört att läkemedel skall hanteras av lägst sjuksköterska. I nationellt perspektiv är dessa skillnader högst otillfredsställande och risken för ett lotteri, med livet som insats, finns beroende p å i vilket landsting en olycka eller sjukdom inträffar.

Varför har vi d å dessa skillnader?
I grunden handlar det om ett lednings- och systemfel i de landsting som haft sv årt att följa med utvecklingen. Ett problem som har historiska vingslag över sig.

Ambulanschefer har allt för m ånga g ånger rekryterats efter antalet tjänste år, kompisskap eller fackliga meriter istället för v årdutvecklings- ideologi, kompetens och personlig lämplighet. Ofta har ocks å upphandlingar av utförandet gjorts av historiska, politiska eller ekonomiska skäl. När ledstjärnan borde vara v årdutveckling och kvalitet inom de ekonomiska ramarna.

Konsekvensen blir att en avsevärd del av ambulanssjukv ården fortfarande är väsensskild fr ån den övriga akutsjukv ården ocks å i det avseendet att verksamheten utförs av brandk årer och "allroundföretag" som exempelvis Falcks m fl.

Vilka möjligheter finns till snabb förändring?
Egentligen är det bara en liten men mycket viktig del av ambulansverksamheten som kräver förändring, nämligen den delen som är avsedd för akuta uppdrag. Ambulanser som skickas till patienter som förmodas vara livshotade bör snarast integreras med v år övriga akutsjukv ård. Av m ånga skäl är detta i lands- och glesbygd tämligen omöjligt. Här bör istället integreringen ske med v årdcentral, sjukhem eller annan lämplig sjukv årdsinrättning. En sannolik förutsättning för att personalen i den integrerade ambulanssjukv ården skall kunna bibeh ålla och utveckla sin omv årdnads- och medicinska kompetens är just rotationstjänstgöring mellan övrig sjukv ård och ambulans. Självfallet m åste detta ocks å ske i kombination med att utbildningskraven anpassas för ändam ålet.

Men ett varningens ord p å vägen. Tyvärr har m ånga uppfattat att själva yrkestiteln sjuksköterska skulle innebära en förbättring. Snarare är det s å att endast ett mycket begränsat antal sjuksköterskor har de individuella förutsättningar och erfarenheter som krävs för att fungera optimalt i en ambulans. M ånga ambulanssjukv årdare kan säkerligen, efter att sjuksköterskor utan vidare krav p å utbildning och erfarenhet anställts i ambulans, intyga att en outbildad och/eller oerfaren sjuksköterska, kan bli en belastning istället för en förstärkning i omhändertagandet av livshotade medmänniskor.

Att andelen sjuksköterskor i ambulanssjukv ården kommer att öka inom en snar framtid är nog de flesta överens om. Men fr ågan är: Hur skall det g å att finna enighet i hur viktigt det är att dessa presumtiva sjuksköterskor är utbildade i ambulansv ård, har bakgrund, erfarenhet och fysiska förutsättningar som är lämpliga för ambulansarbete? Detta återst år att se! Otvetydigt har dagens ambulanspersonal, oavsett bakgrund, ett stort ansvar och ocks å stora förutsättningar för att delge, komplettera och utbilda den personal som saknar erfarenhet om den miljö och de arbetsuppgifter de har m ång årig erfarenhet av.

Har vi d å r åd att vänta p å förändringar i ambulansv ården?
Även om det saknas tillräckliga vetenskapliga undersökningar om ambulansv ård i Sverige m åste svaret p å denna fr åga - av moraliska, etiska, känslomässiga, kvalitets- och säkerhetsskäl - otvetydigt bli nej. Det kan inte vara rätt att förvägra patienten en god v ård p å lika villkor p å grund av bland annat historiska eller fackliga skäl. Om ambulansv ården skall fungera som akutmottagningens "förlängda arm" m åste ocks å de spelregler och säkerhetskrav som gäller inom övrig akutsjukv ård även efterföljas inom ambulanssjukv ården.

Text: Kenneth Karlsson
Foto: Patrick Persson